| |
... Ett svenskt original hava vi att vänta av herr Bellman. Det blir en opera, kallad Fiskrarne. Över denna glada och lyckliga skalden skrev den vittre herr Bergklint här om dagen följande impromptu:
Min Bellman, Phoebi son,
Lät jämt din glädje flyta.
Med dig vår Nord kan skryta
av sin Anacreon.
Din glättighet och snille
Har ej sin like fått,
Och oskuld äga ville
Ditt hjärtas lott.
|
Jag lägger till ett stycke rolighet. Vår kvicke Bellman är oändligen bekymrad för åskan. Här om dagen, då hon lät höra sig, befant han sig i gott sällskap, men förlorade sin glättighet: blev dock tröstad av en i sällskapet närvarande vacker flicka. Sedan bullret var förbi, skrev han dessa rader:
Vid Jofurs blixt och dån, som skräck och fasa sprida,
När under stormars ras han kastar och han slår,
Såg man en skrämd poet tätt vid sin skönas sida,
Samt kyssa hennes hand och läsa fader vår.
Fast döden bitter är, när hjärtat sönderbrister,
Tycks mig jag lyckligt dött i Zephis täcka famn,
Båd utan medicus och utan komminister,
Blott att hon vid min mull med tårar nämnt mitt namn.
|
| |
