N:o 37

FREDMANS SÅNG

 
 
 
 
 
 
 
 
Glada Bröder när vi dricka
Våra nya Vänners skål,
sku vi med ett rågadt mål
Tömma den til pricka;
Men en gammal Stamfar bör
Ännu mindre glömmas;
Och fast han dör, :||:
Skall hans stoft berömmas.








 
*  *  * 
 
 
 
 
 
 
 
 
Abraham, den heders-gubben,
Fick i sina unga år
Vacker hustru som en vår;
Skål för understubben!
Hälften rädd och halft jaloux
Sad' han, om dig lyster,
Vill jag at du :||:
Kallar dig min Syster.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Men den stackarn blef bedragen,
Kungen tog hans flicka bort.
Sådant nöje är för torrt;
Dränk din harm i magen.
Nog vor' hedern vacker nu;
Men som Kungens Svåger,
Mista sin Fru, :||:
I min smak ej dåger.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Dock om alla gifta hade
Samma tröst som Abram fick
När som Sara hemåt gick,
Glömde de sin skade.
Lät oss dricka hemkom-öl;
Se hvad morgon-gåfvor:
Åsnor och föl, :||:
Får och fä och håfvor!








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Abram var en riker bjesse,
Reste fram med mycken ståt,
Kunde slås, när så bar åt,
Mot en krönter hjesse;
Med sitt folck han seger vann,
Drick och Vivat ropa!
Men hvad vann han :||:
Af dem allihopa?








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Hör nu på en ting som hände:
Abram var til älskog böjd,
Han med hustrun intet nöjd,
Sig til Pigan vände.
Abram sjelf var rasker nog,
Likaså hans flicka;
Tro mig det tog! :||:
Vi sku barnsöl dricka.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Vis mig en som gör det samma;
Abram, fulla hundra år,
Lagar så at Sara får
Börja heta Mamma;
Nitti år hon räknat har,
Första barnasängen;
Abram var kar. :||:
Drick! men glöm ej drängen.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Sara dör och Abram gråter,
Likväl skulle han til vägs,
Gifta sig, få söner sex
Med den Fruen åter.
När vid hundra fyrti år
Abram slikt uträttar,
Dricker vår Corps, :||:
Och hans låf berättar.