N:o 32

FREDMANS SÅNG

 
 
 
 
 
Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
Bjud Stjernan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
       Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt til, kom lindra qval och krämpa,
       Och blodets heta svall.





 
*  *  * 
 
 
 
 
 
Ditt täcke gömmer alt, betraktom Floras gårdar.
Här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar
       På svarta kullar stå.
Och, under ufvars gråt, mullvador, ormar, mårdar
       Ur sina kamrar gå.





* * *

 
 
 
 
 
Vid källan alt är tyst, knapt rör sig minsta myra,
När mot dess klara djup Timantes i sin yra
       Bespeglar månans klot.
På grenen af en alm Alexis hängt sin lyra,
       Och slumrat vid des fot.





* * *

 
 
 
 
 
Det späda vatten-sorl, som ned i mossan spelar,
Och uti ränlars språng kring fältet sig fördelar,
       Gör ögats sömn så söt,
At döden liksom käns hvar droppa blod förstela,
       I sjelfva helsans sköt.





* * *

 
 
 
 
 
En ljum och kylig blåst emellan löfven susar,
Och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar,
       Kring Roddarns blanka år.
Mot klippan, vid ett plump, dit strömmen inåt frusar,
       Den glupska Gäddan slår.





* * *

 
 
 
 
 
Där ligger Jägarn trött, med hatten under öra;
Vid bössan mot hans arm, at minsta buller höra,
       Sig Hunden lagt i ring.
Och Fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra,
       Och plaska stranden kring.





* * *

 
 
 
 
 
På trädgårds sängens brant, som ned åt viken drager,
Den trefne Åbon syns, vid månans halfva dager,
       Med vatten-kannan fyld.
Hans täppa syns så grön, hvar planta frisk och fager,
       Försilfrad och förgyld.





* * *

 
 
 
 
 
Vinrankans dufna prål åt muren vil sig luta,
Tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta,
       Vid Regnets glesa skur.
Längst ut åt ängens rymd hörs sista gången tuta
       Vallhjonet i sin lur.





* * *

 
 
 
 
 
Nu sitter Lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper,
I Rågskyln någon gång den svarta fogeln knäpper,
       Vid Syrsans fräna ljud.
Helt låg syns Svalans flygt, när Pan dess vingar släpper,
       Til regnets förebud.





* * *

 
 
 
 
 
Ur gräset skymtar fram Ringblomman och Hvitsippan;
Just där Sädsärlan sprang, den skogens nippertippan,
       Med sina snabba tripp,
Hör Sparfvens späda qval, och ungarne på klippan,
       Kip kip, kyp kyp, kip kip.





* * *

 
 
 
 
 
Kring nattens Majestät sig alt i dvala sänker,
Mot rådnan af ett moln en åldrig Urna blänker,
       Uppå en ättehög.
Bland Drakar där på gods, bland gyldne bloss och skänker,
       Sig Plutos skugga smög.





* * *

 
 
 
 
 
Nu råder nattens frid, och ögat vill sig sluta,
Lägg bortt din pipa, Pan! Alexis, tag din luta,
       Och sjung i skogens hvalf!
Cycloper, Fauner, tyst! hålt, Gastar! opp at tjuta
       Vid storm och jordeskalf.





* * *

 
 
 
 
 
Bjud Eol vid dit spel, at vädrens ras förvilla,
Bjud tystnad upp i skyn! bjud Neptun sitta stilla
       På sina mörka grund;
Befall at klippans spets må tysta floder spilla
       På denna dyra stund.





* * *

 
 
 
 
 
Tillåt Najaden ej vid stranden sig få löja,
Bryt den Tritonens arm som brottas om dess slöja,
       Och grumlar flod och älf.
Må Sunnanvädret ej den minsta ilning röja;
       Apollo spelar sjelf.





* * *

 
 
 
 
 
Arachne! fäll din nål och lät din ränning stanna;
Kan du dit öma bröst mot lutans våld bemanna?
       Nej, lyssna vid hans slag.
Vulcan! lägg släggan ner, håll handen för din panna.
       Men nu -  nu somnar jag.