N:o 18

FREDMANS SÅNG

 
 
 
 
 
 
 
 
Snart är jag rykt ur tidens sköte,
Och snart ur Bacchi armar förd;
Farväl du saft, du söta skörd,
Som under Vingårdsmännens möte
Nu prässas vid mitt lefnads slut;
Förtviflan kom! kom vid det ropet,
Kom, slingra repet kringom Stopet,
Och häng mig sen jag tömt det ut.








 
*  *  * 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mitt kärl, som fordom lif och lusta
I sina varma droppar gaf,
Står tomt och kullstjelpt vid min graf,
Då andras krökta halsar pusta
Ikring det bord där förr jag satt.
Jag Brödren ser i Öl-coulisen
Med Tobakspiporna kring spisen;
Men på min spik en annans hatt.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Nog skönjer jag när Preses dricker,
Hur han med tobaks pipan tänd,
Vid bordet mot den ena änd'
Sin krönta stånka åt mig sticker;
Men han, som jag, ser blindt och snedt.
Min munn slätt intet mer kan smaka,
Likt Flugan på en sockerkaka,
När innan-mätet är för hett.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Min vän med Stopet Numro Fyra,
Rödblommig som den skönsta ros,
Så stursk och fräck som en Matros,
Med tio pund i Engelsk hyra,
Fördömmer mig til afgrunds djup;
Han hade lust mig söndersåga,
Om jag ej i min kulna plåga
Vid paroxysmen tar en sup.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Men nej! nej aldrig denna tunga
En enda droppa mer förmår,
Hon knappast hväser fram Gutår,
Förn kölden stelar blod och lunga,
Och benen domna i min bädd;
Min hand blir is, och näsan vatten,
Min fot som glas, och hela natten
Regerar själen yr och rädd.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Ja! där som fordom på min kista
Ur Flaskan Bacchus åt mig log,
Står nu en skål från Liljans krog
Med Ölostvassla til mitt sista,
Och Hafversoppa i mitt stop!
Et Turkiskt papper med Jalappa,
En tom Butelj, och Doctorns Kappa
Blir Bouptekning altihop.