N:o 42

FREDMANS EPISTEL

Rörande KortspeletKlubben.

        
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ren Calad jag spår och tror,
Förhand har du, Mollberg Bror,
Knäpp af ljusen, du skal fria,
    Ropa tria,
    Kära Bror.
Klöfver Äss gutår, bekänn;
Tuan, trian; skål min vän.
Kungen högst, för högsta ordet;
    Trumf i bordet!
    Såg du den?










Sötaste Mor Wingmark, Mor Wingmark stick öfver,
 
 
Mera Klöfver, mera Klöfver,
    Mera Klöfver än!


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ulla klädd i grått och grönt
Med sin lifrock lyser skönt,
Halsen med et pärlband randas,
    Bröstet andas
    Hvitt och skönt.
Hur står spelet, spela du;
Ruter Fyra, Klöfver Sju,
Kungen, Damen, Femman, Sexan;
    Tvi den häxan
    Hjerter Fru!










Gråt intet Bror Mollberg, hvad hjelper du tjuter?
 
 
Mera Ruter, mera Ruter!
    Hvem skal blanda nu?


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Spader knekt, nå det var bra;
Bums den ville Ulla ha;
Ässet föll ej, det var felet;
    Lät si spelet,
    Hvad vi ha.
Nej stor tack, förlåt jag ber;
Skål! Lät Ässet falla ner;
Mins i förgår hvad Calader;
    Mera Spader,
    Spader mer;










Ruter, mera Ruter, lät Hjerterna damma.
 
 
Stramma! Stramma! Stramma! Stramma!
    Syster Ulla ger.


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lilla Ullas vackra hand,
När den skymtar fram ibland,
Båda korten lust och löjen;
    Fröjas nöjen
    Käns ibland.
Se hur småögd Ulla ler,
Hur hon sitter och ser ner,
Och på fingret se juvelen
    Mellan spelen
    Strålar ger.










Ropa! hvem skal ropa? Jo Movitz, släpp stopet;
 
 
Gissa ropet, gissa ropet:
    Ruter Tre jag ber.


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Men mit Herrskap titta ut,
Öpna fönstret en minut;
Vintrens skärpa tycks bortrinna
    Och försvinna
    Hvar minut.
Nå, Mor Wingmark, se hur täckt
Stjernan tindrar i sin fläkt!
Si hur Mån' på himlen lyser,
    Vatnet fryser
    Vildt och fräckt.










Svep om dig saloppen; Ach! dog du min Ulla,
 
 
Tårefulla, tårefulla
    Stod då all vår slägt.


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Si hvad slädar syns på sjön,
Som vid bjällrors klang och dön
Trotsa böljan tils hon bister
    Sönderbrister
    Med et dön.
Si den Hästens varma länd
För den gyldne Slädan spänd,
Hur han mod i språnget hämtar,
    Hur han flämtar,
    Dyr och känd.










Hej! titta åt skogen, si bönderna åka,
 
 
Le och språka, Le och språka,
    Hålla pipan tänd.


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Se den gula Kampen brydd,
Med de ljusblå tofsar prydd;
Minsta sats kan ögat gläda,
    Ingen släda
    Är så prydd.
Wingmarks Fåle löper kapp,
Som en Ren framför en Lapp;
Klang, det klingar uti isen,
    Han surprisen
    Undanslapp.










Pojken där på skridskor han klingar i viken,
 
 
Djärf, nyfiken, djärf, nyfiken
    Efter några rapp.


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Än den Hingsten i fullt sträck,
Hur han löper ung och käck,
Brun och hvit med svarta fläckar,
    Ibland skäckar
    Rar och täck.
Men den hvita Gångarn där,
Som de gröna seldon bär,
Märk hur snällt han går i dansen,
    Fläktar svansen,
    Stolt och tvär.










Hör långt ut på sjön Åkarn slåss och kör sönder,
 
 
Full bland Bönder, full bland Bönder,
    Åkarn fullast är.


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vargar tjuta öfver alt,
Ren det snögar och blir kallt;
Stäng til fönstren, tänd på brasan,
    Som i Casan
    Är det kallt.
Märk hur skogens toppar små
Luta sig helt silfvergrå,
Bygdens fält och blomster-sängar,
    Berg och ängar
    Gömmas må.










Mollberg ta fram flaskan, jag ryser, jag fryser!
 
 
Ach jag ryser! ach jag ryser!
    Och kan intet gå.


* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lyss åt luckan hur det yr,
Hur det smattrar, sprids och flyr.
Eol stormar, luften tjocknar,
    Stjernan slocknar,
    Månen flyr.
Därför i så lustigt lag,
Och på en så kulen dag,
Lät oss Bacchi safter prisa
    Med en visa;
    Glasen tag.










Kling klang för min flicka, så trogen i nöden,
 
 
In i döden, in i döden!
    Hvem skal blanda? Jag.