N:o 28

FREDMANS EPISTEL

Om et anstäldt försåt emot Ulla Winblad.

 
 
 
 
 
 
 
 
I går såg jag ditt barn, min Fröja,
     I Yxsmeds gränd,
Klädd i en svart garnerad tröja,
     Så snörd och spänd;
En kullrig vidd af många stubbar,
     Bjäfs och granlåt och flärd.
Men i dess fjät såg jag två gubbar
     Med långa svärd.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Hon vände sig, och floret fläkta,
     Tyst af och an;
Dess ögons glans, så dyr ägta
     Bland tårar brann.
Et qvinligt öga fullt med tårar
     Och en darrande röst,
Säg mig hvad mer til ömhet sårar
     Et manligt bröst?








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Från topp til tå min Nymph jag granskar;
     Bedröflig syn!
Hopknäpta sträcks två klippings-handskar
     Med bön til skyn;
Dess kjortlar rycks och uret stannar,
     Perpendikeln sprang af;
Och Nymphen sjelf den krans förbannar
     Som Fröja gaf.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Du stränga magt som kärlek dödar
     Med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar,
     Och hon blir fri.
Kring templet hännes ögon hvälfva,
     Där hon Themis nyss rönt,
Fast Politiens drottar sjelfva
     Dess hjessa krönt.








* * *

 
 
 
 
 
 
 
 
Så skynda dig at Fröja lyda;
     Glöm afunds hand;
Lät nöjets bloss din himmel pryda,
     I Paphos land.
Gå, tänd och dela än en lusta
     Som naturen ger lif;
Gråt intet mer, håll upp at pusta,
     Och lycklig blif.