Fredman
namnkunnig Urmakare i Stockholm, utan
Ur, Verkstad och Förlag.
Verklighetens
Jean Fredman var en allmänt känd
stockholmsfigur. En gång i tiden hade han varit
aktad och framgångsrik som affärsman och
urmakare; ägare till flera fastigheter i
Stockholm. Redan vid 29 års ålder utnämndes
han till ålderman i sitt skrå. Han erhöll
titeln hovurmakare och fick som sådan
ansvaret för stadens förnämsta tornur,
Storkyrkan och Riddarholmen. Vid 33 års ålder
gifte han sig även med en hyggligt välbärgad
änka. Av någon anledning förbyts framgången i
förfall. Fredman misskötte sitt ämbete, han
förskingrade pengar både från sin arbetsgivare
och sin hustru, vilket ledde till
rättsprocesser. Han blev fråntagen sina
hederstitlar och sin egendom och söp ned sig.
Han hamnade till slut på gatan där han drev
omkring som en av Stockholms många alkoholister.
Han dog i "bröstfeber"
den 9 maj 1767, helt omedveten om att hans
namn genom Bellmans försorg skulle förevigas.
Några veckor efter Fredmans död skriver den
27-årige Bellman den första dikten om denne, Fredmans
Begravning.
Ulla Winblad;
nymph och prästinna i Bacchi Tempel.
Fadren fordom Corporal vid Gardet.
Ulla Winblad är Epistlarnas Venus, erotikens gudinna, tillbedd och
åtrådd. Men hon är också sköka; var dag måst
hon "stå brud" för olika män, och vara på sin vakt
för de avskyvärda paltar, som gärna skulle sätta henne
på spinnhuset. Ulla rör sig mellan rokokons sensuella skimmer
och kopulation under fylla på ett krogbord. Faktiskt så skiftar
hon karaktär så mycket att det är svårt att se Ulla
som en och samma person. Ulla ska nog mer ses som en symbol för
kvinnlig skönhet och sexualitet, eller kanske som inkarnationer i olika skepnader
av kärleksgudinnan.
Ulla Winblads förlaga ur det verkliga livet hette Maria Kristina
Kiellström. Hon föddes 15 juni 1744, av fattiga föräldrar.
Modern dog när Ulla endast var fem år gammal. Fadern, Johan
Kiellström, var artillerihantlangare, men tvingades ta avsked från
sin tjänst p.g.a. epilepsi, därefter tvingades han försörja
sig som diversearbetare och gatsopare. När Ulla var fjorton fick hon
lämna hemmet och ta tjänst som piga. Från c:a 1763 arbetade
hon som silkesrederska på fabrik. 1765 födde Maja Stina en dotter
som dock bara levde i åtta dagar. Fadern var en svensk adelsman i
rysk tjänst som, enligt Maja Stina, lovat äktenskap men övergivit
henne. 1767 blev hon ställd inför rätta för att ha
gått klädd i en röd sidenarspellisse. Enligt överflödsförordningen
var det förbjudet fabriksarbetande kvinnor att bära siden. Straffet
för detta var högt: 20 riksdaler silvermynt i böter och
att sitta i stocken. Maja Stina lyckades dock undgå bestraffning
genom att skaffa intyg på att hon var anställd i fabriksägarens
hem, där hon repade silke. Vid denna tid verkar det dock som att hon
inte hade någon fast anställning, och enligt ryktet levde hon
ett "lösaktigt leverne". Enligt vittnesuppgifter lär hon ha träffat
Bellman något av de närmaste åren. 1772 gifte hon sig
med Eric Nordström, som Bellman hjälpt till en tjänst vid
tullverket. 1781 blev hon änka, men fem år senare gifter hon
om sig, 42 år gammal (en på denna tid ansedd hög ålder),
med en elva år yngre man. Det tycks som att Maja Stina bevarat sin
skönhet upp i åren. Både hon och hennes make lär
ha beklagat och känt sig förföljda av Bellmans "fula visor".
Hon dog 20 januari 1798.
Fader Berg;
Tapetmålare, och Stads-Virtuos på
flere Instrumenter.
Till
Berg har man inte hittat någon verklig
förebild. Möjligen var han gatumusikant och skoflickare.
Fader Bergström;
Namnsdags-blåsare i Cathrina
trakten.
Bergström vet man inte mycket om. Han var troligen tullvaktmästare. Gift med Bergströmskan, som drev krog och även hon förekommer i epistlarna
Corporal Mollberg;
ägde hus på Hornsgatan, var en tid
Fabriks- Idkare, så Ryttare, utan Hus, Häst,
och Schabrak, omsider Dansmästare.
Lars Mollberg föddes 1734; han var son till en skräddare och
bar dopnamnet Lorentz.
Efter en morbror ärvde han ett
tröj- och strumpväveri i Stockholm, men sjuttonåringen förmådde inte upprätthålla lönsamheten; på några år hade den vinstrika rörelsen minskat radikalt och 1758 var den helt nedlagd. I stället inrättade han en danslokal i sin lägenhet Grönlund. Han gifte sig 1756 och fick med sin hustru tre barn.
Ekonomiskt blir det allt sämre och han tvingas sälja sitt hus och pantförskriva sin moders fastighet. Modern tvingades ta in på fattighus. Mollberg tog värvning och blev ryttare vid livregementet under namnet Yttergren. Dock avancerade han aldrig till korpral, som Bellman titulerar honom. Han dog i lungsot 1772, utfattig.
Som epistelfigur prålar han gärna i uniform, allra helst till häst. Han är en tjusare och kvinnokarl som dock ej gärna tvättar sig eller byter skjorta, och är virtuos på flera instrument.
Erik Bergström;
en Passagerare, merendels Marskalk och
Taffeltäckare på Bröllop och Baler.
Christian Wingmark,
gemenligen kallad Wingmark med stora
peruken, ägde i proportion samma skicklighet på
fleutdouce, som den ännu lefvande blinda
virtuosen Colling.
Anders Wingmark;
Klädmäklare i Urväders gränd, för
detta mycket glad och småförståndig.
Varken Anders eller Christian Wingmark har kunnat säkert identifieras.
Båda har fått en parodisk personbeskrivning av Bellman i Hwad Behagas.
P
ehr Bergström,
allmänt kallad Brodren Pehr, mycket
vig i Caprioler, och at slänga en rival ur
Pålskan efter takten, öfvermåttan rolig man,
och med rundt hår.
Christian Samuel Bredström;
en Passagerare. såg ej oftare
dagsljuset än genom Butelje-botten; dess
vistande obekant.
Petter Bredström;
Commissionär.
Norström;
Sjötullsbesökare, förmäld med Ulla;
Fadren Trädgårdsmästare i Dauerska
Trädgården; har ingen röst, spelar intet
instrument, förskrifver sjelf sina viner.
Dauerska trädgården låg i Bellmans barndomshem, och
den unge Carl Michael kan därmed ha varit lekkamrat med Erik Norström.
Som vuxen hjälpte Bellman honom att få en tjänst på
tullverket, där han själv då var anställd. Gifte sig 1772 med Maja Stina Kiellström, verklighetens förlaga till epistlarnas Ulla. Höll sig en tid med hästar och dräng. Men Nordström var en suput och hamnade ofta i slagsmål och häkte. Han dog i fläckfeber 1781.
Kihlberg,
allmänt Pharaos Bagare kallad; fordom
Bacchi Ordens Officiant och Härold.
Jonas Kihlberg fick ärva en förmögenhet och blev, liksom fadern framgångsrik borgare och bagarmästare. Varifrån smeknamnet kommer är oklart. Han gifte sig 28 år gammal och fick i äktenskapet två söner och en dotter.
Men hans lycka och välstånd varade inte så många år. Den 19 maj 1747 blev han dömd att böta för att hans bröd vägde mindre än vad som angavs. Några år senare dömdes han till böter för att ha sålt mögligt bröd. 1751 utbröt en stor brand i Stockholm i vilken hela Kihlbergs egendom förgicks, och han tvingas gå i konkurs. Han började supa hejdlöst och hamnade i fullständig misär. Ofta kunde han hittas liggande redlös på gatan.
Enligt J.G. Carlén så syntes Jonas Kihlberg "ofta
på gatorna med s.k. holkar eller lösärmar
utanpå rockuppslaget och bärande på en ask, ur
hvilken han till salu utbjöd kringlor och annat
småbröd, som hans hustru bakat".
Enligt hustrun slog han henne. Hon ville skiljas, men det blev aldrig beviljat; däremot flyttade hon ifrån honom.
Otaliga gånger åtalas han för fylleri och ofredande. Han raglar omkring på gatorna, super på fastande mage, gör grimaser och antastar kvinnor. Han dog
av slag 1775.
I Bacchi Orden blev han adlad till Adlerstop.
Fader Kulkus;
merendels sysselsatt med vitnesmål,
sällan åsyna vitne.
Wetz, Joachim;
Instantie-Trampare och
Bröllops-Poet.
Kan ha varit en Gabriel Wetz, kamrer i Stockholm, som dog 1796.
Med "instantietrampare" menas att han med alla medel försökte förlänga en rättsprocess.
Jergen Puckel;
under Hall-Rätten.
Några verkliga förlagor har inte med säkerhet kunnat fastställas för Jergen Puckel eller Benjamin Schwalbe. Tydligen tyska gesäller. Hallrätten var en institution som bevakade rättigheterna för arbetare och företagare utanför skråordningen.
Benjamin Schwalbe;
Likaledes.
Se Jergen Puckel.
Fader Movitz;
Constapel, namnkunnig af sin Consert
på Tre Byttor; Componerat Musiken til Serlachii
Vårblomma
Fredrik Movitz var son till en krögare och född i Stockholm 1721.
I tolvårsåldern gick han någon tid i Stockholms trivialskola men kom snart i
perukmakarlära, fast på den banan förblev han inte heller länge.
1741 tar han värvning som hantlangare vid Kungl. Maj:ts Fältartilleriregementes sappörkompani, där hans föga ärorika karriär utgjordes av att han efter fjorton år steg i graderna till undersappör.
Han gifte sig 1743 och fick i äktenskapet tre söner. 1752 dör hustrun, men redan samma år gifter han om sig. 1763 skadar han sig i båda händerna under tjänstgöring och får avsked med underhåll.
Därefter börjar hans dryckesbana. Han blev en trogen kund på krogar och baler och även ofta anlitad som spelman på fester i staden och som festarrangör. Sin försörjning inbringades väl till största delen av den krog han höll på Drottninggatan, som dock mest verkar ha skötts av hustrun. Han skötte även ett par hantverk, bl.a. paraplymakeri.
Som Epistelfigur är han mycket musikalisk, virtuos på många instrument; basfiol, valthorn, flöjt, lyra, oboe, fagott, klarinett, harpa samt även fuskandes lite som pukslagare. Bellman beskriver i Ep. 30 (1771) hur Movitz är döende i lungsot. I verkligheten dog han flera år senare, 1779, i stenpassion, 60 år gammal. I hans utfattiga dödsbo fanns en basfiol. Efter Movitz död tillägnar Bellman honom ett helt verk; Bacchi Tempel.
Om det fanns någon av sina figurer som Bellman identifierade sig mer
med så var det väl i så fall den tragikomiske Movitz. Mot slutet av sitt liv signerade han ibland sina brev med namnet.
Fröman;
Dödgräfvare och Tractör i
Bensvarfvar-trädgården.
Bellmans beskrivning är riktig i fråga om krögarnäringen.
Bensvarfvareträdgården låg vid Hornskroken i Stockholm.
Dock var Anders Fröman mantalsskriven som kusk och skoflickare. Tituleringen
"dödgrävare" är väl skämtsamt menad. Han gifte
sig ekonomiskt fördelaktigt ett antal gånger. Med första
hustrun följde egendom vid Katarina Östra Kyrkogata. Fröman
levde tydligen ett rumlande liv, ty när hustrun dog 1773 hade han
belånat sin hustrus egendom för fyra gånger dess värde.
Han sålde nu även näringsstället i Bensvarfvareträdgården.
Året därpå gifte han om sig med en tjugo år äldre,
men rik, änka. Dock hade han väl inte räknat med att den
klipska damen skulle tvinga honom underteckna avtal som separerade deras
ekonomier och befriade parterna från skyldighet att stå för
varandras skulder. Hon ändrade även sitt testamente till förmån
för sina barn. Efter två års äktenskap ändrade
hon testamentet genom ett gåvobrev ytterligare än gång
till förmån för barnen. Det heter i gåvobrevet att
hon "icke njutit den kärlek och förtroende, som ett ljuvt äktenskap
åtfölja bort, utan tvärtom all oenighet, varigenom beklagligen
en okristlig sammanlevnad uppstått, som henne av allt hjärta
oroade". Därför hade hon bestämt att hennes barn från
första äktenskapet skulle ärva all hennes egendom. Äktenskapet
var uppenbarligen mycket olyckligt. Och Fröman tycks ha försökt
göra livet så surt som möjligt för sin hustru, som
ville skiljas. Hon försöker upprepade gånger stämma
honom för att han misshandlar henne och missbrukar hennes egendom.
Till slut går han med på skilsmässa. När hans frånskilda
dör 1791 får han intet ärva, men han gifter om sig igen.
Nya hustrun dör 1796 och efter tre år gifter han om sig en sista
gång. Två år senare, år 1801, dör han, 56
år gammal.
Gumman på Thermopolium;
Caffehus i Myntgränden, så kalladt
på 70 talet.
Ormens Pigor;
Et Tractörställe i staden, där Fader
Bergström gemenligen spelade Nu hvilar hela
jorden, sen han hunnit från Cathrina trakten
ock ärnade sluta.
Gretgen,
Styrmans dottren, med flere, kännas
nog af de ställen där de af Fredman i
Epistlarna nämnas.
Fredmans Sånger
Personregistret i Fredmans Sånger består
mestadels av fyllbultar av olika slag, många av
sångerna härör från Bacchi Ordens-diktningen.
De är dessa personer som Bellman låter ingå i
personregistret till Fredmans Sånger. Förutom
dessa personer ingår de bibliska gestalterna; Bacchus
är huvudperson i några dikter; Venus,
samt diverse olika som bättre redogörs för i
förklaringarna till respektive dikt.
Personbeskrivningarna nedan inleds med Bellmans
egna, så som de formuleras i inledningen till
Fredmans Sånger (brun text). Uppgifterna i de påföljande
kommentarerna är till stor del hämtad ur Huldéns
Bellmanbiografi.
Kolmodin
eller såsom adlad i Bacchi Ordens
Capitel af de två förgylata Svinen, kallad von
Källarcreutz, behöfver ej vidare beskrifvas
på dess mull; minnet af hans Bacchanaliska
styrka och lekande omgänge äro i flere
handlingar förvarade.
Lars
Kristian Kolmodin var värmlänning född 1712.
Kämnär vid södra kämnärsrätten i Stockholm.
Han åtalades ofta för fylleri och dog i misär
1771.
Holmström
fordom Actuarie med röd kappa i för
detta Manufactur-Contoret, mera känd under namn
af Ehrensugga, som dess Bacchanaliska
vapen efter Heraldikens reglor på det nogaste
utvisar. Desse tvenne Commendeurer hafva långt
för detta nedlagt sina trattar och kedjor i
Templet.
Anders
Fredrik Holmström blev 1748 kanslist på
Manufakturkontoret, där han 1764 fick en ung
kollega i Bellman. Efter att kontoret nedlades
1766 fick han 1770 jobb som kanslist i
kommerskollegium. Då var han emellertid
försupen och även oförmögen att sköta sin
tjänst på grund av dålig syn. Hälften av hans
lön gick till hans kreditorer, den andra halvan
fick den som skötte hans arbete. 1775 fick han
så avsked med halva lönen. Han dog 1782.
Nystedt
;fordom Liquer-förvaltare på
Källaren Enigheten, där altid vankades fludium
och käppslängar; teknade gemenligen hälften af
namnet sjelf, och när Kyparen lade stedt
i ändan, så var räkningen färdig.
Nystedt
hade en krog på Södermalm med namnet Enigheten.
I Bacchi Orden adlades han till Oelheim.
Meissner
Caracteren och Näringsstället
obekante, adopterade til ölheim med ö en annan Meissner,
som merendels satt och sof vid Hammarby på
Tullgården. Desse tvenne Commendeurer hvila på
Cathrina Kyrkogård.
Ölbryggaren
Daniel Meissner (1722-1780) ärvde ett bryggeri
efter sin far men misskötte det fullständigt
och nedsjönk i fylleri. I mantalslängden 1780
står det att han är "alldeles af sig
kommen, ser helt och hållet andra i händerna
efter sitt uppehälle, mest naken". Han
gifte sig två gånger och lämnade två barn
efter sig.
Steindecker
; konglig Svensk Pukslagare på Hessisk
Stat; bekant af sina hvirflar 12 steg från
pukorna; afsomnad på Näringsstället Elephanten
vid Danto.
Lundholm
; Bränvinsbrännare och Commendeur.
öfver honom är Parentation i Templet hållen af
Perukmakar-Gesällen, Ceremoniemästaren,
Ordens-Oratorn och Parentatorn samt constituerade
Dansmästaren i Choret Janke Jensen.
Han söp tre qvart på sex, och klockan sex
han dog.
Bryggaren
och brännvinsbrännaren Erik Lundholm dog
av slag redan den 17 augusti samma år som
Bellman första gången framför parentationen
över honom. Han var då sedan länge en
försupen före detta yrkesutövare. Hans hustru
skilde sig från honom, och han dog ensam och
utfattig, 58 år gammal.
Appelstubbe
; för detta Tullnär i österbotten,
som vid gästabud, dit han ej blef buden, och då
stekens ankomst på bordet med Valdthornen
förkunnades, raglade dristeliga in, och under
föregifvande at Kalfven ej var förtullad, sjelf
slukade anrättningen.
Petter
Magnus Appelstubbe (1710-1771) arbetade från
1736 som tulltjänsteman i bl.a. åbo. Han
avstängdes 1767 från sitt arbete p.g.a. superi.
Österman
, Stolmakare; en vandrande Riddare, i
anseende därtil at Stolen hängde vid
taklisten.
Peter
österman (f. 1719) var framgångsrik i sitt
yrke, hade verkstad på Södermalm i Stockholm
och både gesäller och läropojkar. Han dog 1776
vid en ålder av 57 år i frossa (malaria).
Halling
, Sockerbagare; flyttade en vacker dag
sin skyldt midt öfver gatan, med denna sinnrika
inscription: Här bor Sockerbagaren Halling,
som tilförene bodde midt öfver.
Johan
Halling var en mycket framgångsrik man och dog
troligtvis inte alls utfattig eller försupen,
men Bellman visste nog mer än vi. Han var
välbärgad, husägare och med en strålande
affärsverksamhet där t.o.m. hovet hörde till
kunderna.
Agrell
, Tullskrifvare, lade för flera år
sedan locket på sitt stop, och vandrade.
Enligt
Carlén arbetade han i Norrköping och hann bli
både suspenderad och avskedad från sitt arbete
innan han dog. Mycket mer vet man inte om honom.
Kämpendal
, Härold i Bacchi Ordens Capitel;
borgade sin sista sup på en lefvande gås från
Fogelsången; och afsomnade på Näringsstället
N:o 84 vid Hornskroken.
Nybom
; af honom är ej mera öfrigt i
handingarne än blott valspråket Plus ultra.
Zacharias
Nybom ärvde ett bryggeri och brännvinsbränneri
som gick i konkurs 1748. Sen gick det som det
gick...
Planberg
Ordens förste och siste Canzler; en
Herre til åren.
Petter
Planberg (f.1722) blev 1765 andre kämnär vid
stadskämnärsrätten i Stockholm. Han drogs med
dålig hälsa och drack. Tog självmant avsked
från sin tjänslt 1748 och dog 1791.
Joseph Israelson
; stor Latinsk Poet; saknad af
vitterheten; ägde i et utblottadt tilstånd en
ograverad ägendom, den han sjelf ej visste at
han ägde; dog i distraction.
Joseph
Israelson (f. 1713) var student i Uppsala och
skrev poesi på latin. Han lyckades dock inget
vidare med sina övriga studier och tog aldrig
examen. Han dog i misär 1772.
Knapen
; Virtuos i Kung Fredrics tid på Oboe.
Omständigheterna så svaga och ägta ståndet
så brydsamt, at Hustrun vid et tilfälle tog
hans enda Oboe, och därmed kärnade smör i
smörtunnan, hvarefter den klara Oboetonen
aldeles försvann.
Johan
Reinhold Knapp var en duktig musiker och från
1725 medlem av Fredrik I:s hovkapell. Enligt egen
uppgift var hans hustru rå och slarvig, svor åt
honom och sparkade honom. Han dog 1777.