Staden
ellman är Stockholmsskildraren framför andra, ändå
är det en klart begränsad del av hans produktion som egentligen
kan räknas som stadsskildringar; ett trettiotal epistlar, plus ett tjugotal andra
alster. Flera av dessa skildrar dessutom naturområden såsom
Djurgården och Hagaparken. Så det är inte kvantiteten som gör Bellman till vår kanske störste stockholmsskildrare, utan genialiteten.
Söderkisen
Bellman växte upp på söder, i Maria församling.
I det s.k. "stora Daurerska huset" nära Maria kyrka, ägt av skaldens
fars mormor, Catharina Daurer, upplevde han sina första levnadsår.
Huset var väldigt, och ingick i en typ gårdsanläggningar
som var vanlig på Stockholms malmar, med herrgårdsliknande
byggnader, uthus och stora välordnade trädgårdar. 1744,
året efter fru Daurers död, flyttade familjen till granngården,
det s.k. "lilla Daurerska huset".
De ståndsmässiga byggnaderna
i kvarteret, såväl som på hela söder, varvades med
hantverksgårdar och fattigmanskåkar. På de bördiga
slättmarkerna och i dalgångarna anlades stora tomter med trädgårdar
och rymliga hus. På höjderna däremot flockades envånings
trähus med tak av grästorv, trånga och kalla kåkar
som arbetare och fattiga levde i. Det är ur denna skiftande miljö
av sociala motsättningar som Bellmans diktning växer fram, de
flesta av personerna i
Fredmans Epistlar och
Sånger och i
Bacchi Orden är söderbor.
Smuts, sjukdomar och trängsel
Huvuddelen av Stockholms 72 000 invånare bodde i staden mellan
broarna, i raka höga stenhus avgränsade med trånga gränder.
Kullerstensgatorna var bland de sämsta i Europa, och ansträngande
att ta sig fram på, speciellt till fots. På bakgårdarna hyste man inte sällan
djur, såsom höns, hästar, får eller svin. Smuts och
avföring slängdes ofta bara direkt ut på gatan och bildade gyttja som slammade igen rännstenarna.
Stockholm stank. Luften var förorenad av ångor från den förgiftade och igenslammade Klara sjö.
Vattnet i Stockholms brunnar var ofta orent och odugligt till matlagning,
och när det ändå användes spred det en mängd sjukdomar. I ytterområdena kunde det finnas
hela sjöar av förruttnelse och avskräde, med Fatburssjön
på söder som värsta exempel. Dysenteri, gulsot, tuberkulos och malaria (frossa) var några av de vanligaste åkommorna. Maten var ofta av dålig kvalitet.
På grund av bristen
på grönsaker vintertid förekom även skörbjugg.
Sjukdomarna, överbefolkade bostäder och undernäring gjorde
att Stockholm tävlade med Paris om att vara Europas dödligaste
stad, med en dödlighet som periodvis var tio gånger större
än idag.
Bränder
Faran för bränder i Stockholm var överhängande
stor. Den täta bebyggelsen, som till stor del utgjordes av trä,
gjorde att en eldsvåda snabbt kunde ödelägga kvarter eller
t.o.m. hela stadsdelar. I vådelden 1759 ödelades stora delar
av Mariatrakten, däribland Maria kyrka. När man byggde nytt ville
man bygga i sten. De många bränderna gjorde att stadens
bebyggelse till stor del förnyades under 1700-talet.
Sjöfart och textilfabriker
Stockholm var på denna tid fortfarande Sveriges viktigaste hamnstad, och
det man skeppade ut var framför allt järn. Det bodde sålunda
mycket sjöfolk i Stockholm, speciellt vid Stadsgården. En annan
viktig, dock inte så lönsam näring var textilindustrin,
som med politiska medel hade växt till stora mått. Särskilt
på Söder låg textilfabrikerna tätt och hälften
av arbetarna där var kvinnor. Många var också barn. I
en "Relation om spinnerskorna i Stockholm" från 1740 omtalas att
det hos fattigt folk "genom vanan blivit en lag, att flickor om sju års
ålder böra med spinnande sig brödfödan förtjäna".
I en riksdagsrelation från 1755 talas det om femåringars "ogemena
färdighet i ylle- och bomullsspånad vid fabrikerna här
i staden".
En ekonomisk kristid
I början på 1760-talet upplevde Stockholm fortfarande en
högkonjunktur, det fanns gott om tid, pengar och nöjen. Men kriget
på kontinenten skulle snart dra med sig kärvare ekonomiska tider.
Frihetstidens företag var inte särskilt stabila och affärs-
och arbetsmoralen bland företagarna var understundom låg. Med
krisen kom en mångfald konkurser och ekonomiska skandaler. Bellmans
var en av de familjer som drabbades hårt av krisen, fadern tvingades
1763 göra konkurs och sälja sin egendom, och familjen måste flytta
ut på landet. Ungdomar hade ofta usel eller ingen lön alls och
hade man dyra nöjen var det lätt att sätta sig i skuld.
Detta fick Bellman erfara till den grad att han 1763 måste fly ur
landet.
Nöjeslivet
Suget efter nöjen, njutningar och sensationer var stort, såväl
i de högre som lägre samhällsklasserna. Krogarna var många, speciellt på söder; 1740 var de ungefär 700
stycken - det betyder en krog på var hundrade medborgare. Det lönade
sig att hålla utskänkning då tillståndsbevisen i
många fall utdelades istället för pensioner och som extra
löneförmåner. Ställena varierade mellan värdshus,
källare, kaffehus och enklare krogar. Det var också vanligt
att man beviljade tillstånd till öppen ölförsäljning
på gator och torg. På värdshusen hölls det offentliga
baler. Det söps mycket på kredit, speciellt ofta gavs kredit
åt förnämt folk eftersom de gav krogen anseende. Många
av krogarnas namn har blivit förevigade genom Bellmans försorg:
Thermopolium Boreale vid Storkyrkobrinken,
Terra Nova i Gaffelgränd,
Wismar i Kolmätargränd,
Lokatten vid Stadsgården,
Rostock på Västerlånggatan och
Krypin vid Järntorget, för att bara nämna några.
Alkoholkonsumtionen var enorm, kanske fyrtio gånger så
hög som idag. Den polske kaniken Albertrandi, som vistades i Stockholm
1790, skriver: "Bruket att förtära brännvin är till
den grad utbrett, att även kvinnor, flickor, ja t.o.m. barn sällan
låta en dag gå förbi utan att de några gånger
taga sig en sup. - Det andra felet, som måhända hänger
mera samman med det förra än man tror, är ett oinskränkt
lättsinne, som bland kvinnorna i synnerhet inte känner några
gränser." I en varningstext för överdrivet supande 1754
står hur mycket man ansåg vara passande för en måttlighetssupare:
"en god sup på morgonen för att rensa den slemfulla magen,
en på frukosten, en lite före middagen, att uppväcka matlust,
en på fisken, en på eftermiddagen, en före aftonmåltiden,
och en efter, s.k. nattsup."
Prostitutionen
Sexuella utsvävningar hörde till njutningarna och prostitutionen
var oerhört utbredd. Prostitution var visserligen förbjudet och
prostituerade dömdes till straffarbete, men det var helt normalt för
herrefolk att gå till skökor. Trohet inom äktenskapet
stod inte högt i kurs. Albertrandi fortsätter: "Bruket att hålla
sig med mätress är så allmänt, att nästan varje
kvinna i de lägre samhällsklasserna är älskarinna åt
någon hög herre." I de lösa förbindelsernas spår spreds
naturligtvis en del könssjukdomar, varav syfilis väl var den mest fruktade.
Kort- och penningspel
Det rådde även spelhysteri. En mängd olika penningspel
var populära. En Italiensk besökare på 1790-talet klagar:
"Den stora fienden till allt socialt umgänge i Sverige, både
i staden och på landet, och det som gör deras tillställningar
till de mest andefattiga i Europa, är kort- och andra hasardspel.
Kvinnor och män, gamla och unga varken tänker eller drömmer
om något annat än kort. Den som inte kan spela, lämnas
åt sitt öde och får meditera för sig själv i
ett hörn."
Läs mer om:
Entré | Källor
