Öfverste Gyllengranat, som var tillstädes, sade att, om Grefvinnan ville vid bordet placera honom bredwed sig och låta uppställa ett batteri af starka winer för att dämed lossa hans tungas band. Det skedde så - alla woro uti stark spänning och wäntan få höra något af honom. Man hade redan ätit några rätter, och Bellman hade ej öppnat munnen. Gyllengranat började då att flitigt dricka med honom. När en och annan boutelje var tömd, reste han sig upp, sjöng Slaget vid Sawataipa, där Baron Leijonhjelm blef skuten. Fröken Posse, som varit förlofvad med honom, kom uti en convulsiv gråt. Ord och röst voro så rörande, att något hvar fingo tårarne uti ögonen, och Grefvinnan, som hade bjudet på en glädjefäst, var öfvergiven. - Gyllengranat stötte på Bellman och sade: Nu är det nog med Likpsalmer, nu något annat! Bellman sköt undan de bouteljer som stod, och började spela på bordet med tummarne och preludierade. Nu var det gamle klockaren i Solna; man hörde huru blåsbeljarna knarrade och huru de ostämda orgelpiporna skreko en dundrande tremulad - och med en gäll discantiskt stämma sjöng han 'Som foglar små, när dundra må' m.m., och nu blev glädjen allmän. Han drack flitigt och blef alldeles upprymd. Han sjöng Balen på Tre Byttor - och blåste Filsens duetter. Han sjöng om Ulla Winblad och Wingmark och Bröllops-Bjudningen m.m. galenskaper. Han acompagnerade sig sjelf med alla blåsinstrumenter, däri han sjelf var så kännare, att man trodde sig höra både Waldhorn, Flöjter och Hoboja. Hwar och en skrattade mer än man orkade."