Personer kring Bellman

Barnen
Gustav föddes den 27 april 1781. Kungaparet åtog sig att vara faddrar, dock inte personligen närvarande vid dopet, men genom ombud. Elis föddes den 2 juli 1785 och dog redan vid två års ålder, den 18 juli 1787, i kopporna. Det är i sorgen över Elis som Bellman skriver sin vitt spridda vaggvisa Lilla Charles sof sött i frid, tillägnad sonen Carl, som föddes bara några dagar innan Elis dog, den 12 juli. Adolf Jacob Henric Martin, föddes den 29 oktober 1790.
När Bellman dör 1795 är Gustav 13, Carl 7 och Adolf 4 år. Bara några månader senare skrevs Gustav in (på papperet som sjuttonåring) i Livskvadronen av Konungens Livhusarregemente. Senare avancerade han till korpral. Han gjorde dock ingen bra karriär i det militära. Han hade dålig lön och skaffade sig skulder. Inför hotet av laglig påföljd för ett större lån tog han 1804 avsked från armen, efter att flera gånger ansökt om permission för utlandsresa men nekats. Han reste utomlands, tog värvning i olika armeer och stupade slutligen i Spanien under Napoleons ledning. Han blev högst 27 år gammal.
Carl blev redan som femåring (!) inskriven som sergeant vid Armens svenska flottas eskader. 1803 får han permission och därefter vet man inte så mycket. Han gick till sjöss som kadett på ett handelsfartyg men rymde från sitt skepp i England. Hans vidare öde är okänt.
Adolf blev äldst av barnen. Han blev sidenkramhandlare i Stockholm och var en naturlig centralfigur i den Bellman-kult som växte fram på 1800-talet. Han skrev också om sin far och påbörjade en biografi om honom. Dock idealiserade han sin far så mycket att materialet inte alltid är trovärdigt. Han blev gift men äktenskapet skördade inga barn. Vid fyrtioårsåldern fick han psykiska problem. Vid en simtur i vattnet utanför Djurgården den 31 juli 1834 fick han slag och drunknade. Ingen av barnen överlevde sin mor och ingen lämnade heller, såvitt vi vet, några barn efter sig.

Föräldrarna
Bellmans far, Johan Arndt Bellman d.y. blev tidigt föräldralös. Fadern, som också hette Johan Arndt, och modern, Katarina Daurer, dog båda 1709, då han bara var två år gammal. Tillsammans med sin bror uppfostrades han till delvis av sina morföräldrar. Johan Arndt skaffade sig en ordentlig utbildning genom studier både i Sverige och utomlands, höjdpunkten på karriären blev en tjänst som sekreterare i Kungliga slottskansliet 1749. Han gifte sig 1738 med Katarina Hermonia. 1763 begär han dock avsked från sin tjänst pga sjukdom. En bidragande orsak kunde dock vara att det till hans åligganden hörde att ta hand om personliga konkurser. Carl Michael var ju inne i en konkurshärva samma år och det kan ha inneburit konflikter för Johan Arndt att ta beslut i sin egen sons ärende. Bellman nämner knappt sin far, vare sig i sin levernesbeskrivning eller annars, vilket tyder på att de hade ett kyligt förhållande.

Bellmans mor hette Katarina Hermonia. Hon föddes 1717 och var dotter till kyrkoherden i Maria församling i Stockholm, Michael Hermonius. Modern hette Kristina Arosell och kom från Västerås. Om sin mor skriver Bellman i sin levernesbeskrivning: "min mor wacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge - hade En förträffelig röst ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar - honij qvi mal y pense, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin". Enligt kyrkoböckerna födde hon dock "bara" 15 barn. Carl Michael skrev och dedicerade ett antal dikter till sin mor, som han verkar ha haft ett varmt förhållande till.

Hustrun
Lovisa Fredrica Bellman hade innan hon gifte sig med Carl Michael efternamnet Grönlund. Hon föddes den 16 oktober 1755 och var dotter till en kryddhandlare i Stockholm, Gabriel Grönlund och hans hustru Maria Engel Friedlein. Bellman och Lovisa möttes första gången 1775. Den 19 december 1777 vigs de; han 37 år gammal, hon 22. Äktenskapet blev inte lätt. Även om Bellman verkar ha varit en omtänksam make och fader så inbringade han inte mycket till inkomster för familjen. Bellmans många krogbesök och hans självomvittnade behov av kvinnor måste rimligtvis ha slitit på äktenskapet. Lovisa hade dock, enligt samtida protokoll, en eller två pigor till hjälp i hushållsarbetet. För familjens överlevnad var hon tvungen att arbeta hemma, bl.a. verkar hon ha gjort syarbeten på beställning. Efter Carl Michaels död var hon utfattig. Inte ens möblerna i sitt hem ägde hon, hon var satt under förmyndare och hade tre barn varav det minsta, Adolf, endast var fyra år gammal. Det dröjde länge innan Lovisa kunde få en dräglig ekonomi. 1814 får hon en tjänst som åldfru på i det Kniggeska huset på Drottninggatan och här verkar hon ha levt ett gott liv. Efter husets ägarinna, Anna Maria von Balthazar Knigge, fick hon 1825 ärva en årlig pension på 50 Rd. Några ytterligare pensioner och arv gjorde att Lovisa så småningom fick det bättre ställt, och kunde leva drägligt under sina sista år. Lovisa kom att överleva sin man med 52 år. De tretton sista åren av sitt liv var Lovisa den enda överlevande i familjen, det sista av barnen, Adolf, dog 1834. Många Bellmanbeundrare sökte upp henne för att söka få henne att berätta, vilket hon ibland också gjorde. På en fråga om Bellmans alkoholvanor påpekade hon bestämt att han absolut inte var någon "drinkare". Vid ett annat tillfälle, vid invigningen av Bellmanbysten på Djurgården 1829, lär hon dock ha yttrat att "Aldrig trodde jag att man skulle komma att göra så mycket väsen av en sådan suput, som Bellman var". Det mesta av sina minnen av sin make behöll Lovisa dock för sig själv. Hon dog den 21 januari 1847, 92 år gammal.

Syskonen
Carl Michael hade femton syskon, men bara åtta av dem nådde vuxen ålder. Johan Arendt, Johan Hindrich, Fredrica Elisabeth, Jacob Martin, Fredrica Charlotta, Adolph Fredric och Hedvig Charlotta dog som barn.
Äldsta dottern Catharina Christina (1741-1824) blev som 22-åring gift med Clas Arrhén von Kapfelman, ekonomihovmästare hos hertig Adolf Fredrik. De bodde på egendomen Hägersten, söder om Stockholm. Hennes make blev efter föräldrarnas död förmyndare för de omyndiga barnen Bellman.
Maria Elisabeth (1753-1797) blev dock omhändertagen av en grosshandlaränka; Christina Groen. Maria gifte sig vid tjugotvå års ålder med änklingen och läkaren dr Johan Pihlgren, men blev även hon tidigt änka.
Lovisa Ullrica (1745-1773) förblev ogift till sin död.
Fredrica Eleonora (1751-1810) blev gift redan som femtonåring med en Georg Stjernhoff, kassör vid Rikets ständers slottbyggnadsdeputation. Johan Arendt (född 1750) reste som artonåring till Cadiz för att hälsa på farbrodern Martin Bellman. Senare blev han tjänsteman vid Ostindiska kompaniet (på rekommendation av Carl Michael). Efter 1781 finns inga uppgifter om honom, men 1791 är han död.
De båda yngsta bröderna blev sjömän. Gustaf Fredric (född 1758) tog avsked från flottan 1785 och var död före 1791. Adolph Ulric (född 1760) bodde till 1777 i Hägersten hos svågern och verkar därefter ha gått i utländsk krigstjänst till sjöss. Han lär ha träffats av en segelbom och omkommit i sjön, någon gång före 1791.
Ingen av Bellmans syskon lämnade några barn efter sig.

Johan Henric Kellgren
(1751-1795) ansågs under sin levnad som den främste av Sveriges samtida författare. Studerade latinsk poesi på det då mycket ansedda universitetet i Åbo. Där kom han också i kontakt med Voltaires och de franska encyklopedisternas texter. 1777 kom han till Stockholm och började där publicera litteraturkritiska artiklar. Han förfäktar de fransk-klassicistiska kraven på klarhet och förnuft. Som poet börjar han med sensuella erotiska dikter men lägger snart tyngpunkten på satirer med politisk förankring i de franska upplysningsidealen. I den satiriska dikten Mina löjen går han, i Voltaires anda, till hårt angrepp mot den asketiska kristendomen. Han riktar också sin vassa satir mot adeln. Kellgren var skeptiker och troligen ateist och betraktade dygder och religion som illusioner som dock gör livet lite mer uthärdligt att leva. Mot slutet av sitt liv blev Kellgren mera av romantiker, dock utan att överge upplysningsideerna. Johan Henrik Kellgren dog samma år som Bellman, även han i lungsot.
Kellgrens inställning till Bellman var först mycket nedlåtande. I Mina Löjen ingick en strof där han starkt nedvärderade Bellmans diktkonst. Bellmans ämnesval rimmade förstås illa med de strikta fransk-klassiska idealen. Med tiden ändrade han dock uppfattning och blev Bellmans kanske viktigaste förespråkare. Kellgren gjorde en stor insats som smakråd vid utgivandet av Fredmans Epistlar och hans företal till verket innebar ett tungt litterärt erkännande. Det var också Kellgren som drev igenom att Bellman 1792 av Svenska Akademien tilldelades det prestigefyllda Lundbladska priset för Fredmans Epistlar.

Anders Blad
Dr Anders Blad (f. 1748, d. 1834), hörde av allt att döma under senare delen av Bellmans liv till dennes närmaste vänner. Från juli 1787 är en dikt till läkaren assessor Schultzenheim, "Altid munter, fri och glad", där Bellman till sin dödssjuke son Elis kallar i första hand doktor Blad, i andra hand Schultzenheim själv. Båda betecknas som hans vänner, och man kan dra slutsatsen att doktorn vid denna tid fungerade som Bellmans familjeläkare.
Doktorn förekommer ofta i Bellmans dikter och och visor till enskilda, andra adressater, framför allt Helena Quiding, men ingen bevarad dikt har honom som adressat. Å andra sidan är epistel N:o 81 inte den enda Bellman dedicerade sin läkare och vän. Det utkast till sin levernesbeskrivning, som Bellman skrev under bysättningen på Kungliga högvakten 1794, her han rubricerat 1 arket / lefwerne af C M Bellman / tillhörig doctor Blad. Denne hade, enligt en anekdot förmedlad av sonen Adolph B., uppmuntrat författaren att fortsätta sina hågkomster genom att erbjuda honom en dukat för varje nytt ark.

Huvudsakligen har bilden av förhållandet mellan skalden och läkaren tecknats i anekdoter. En av dessa, förmedlad av J. G. Carlén, beskriver hur det gick till när doktor Blad fick sin epistel: Bellman "bad honom sjelf välja. Blad föreslog då Episteln N:o 82. Men den hade Leopoldt företrädevis utmärkt, hvarför densamma dediceras till honom. 'Dock, du skall icke förlora derpå!' tillade Bellman 'Jag skall söka ut åt dig en af de bästa'"
Ett anmärkningsvärt förhållande är att såväl den citrinchen som Bellman ärvt efter sin farfar, professor Johan Arendt Bellman, som Kloppers porträttmåling av farfadern efter Bellmans död befann sig i doktor Blads ägo.

(Gunnar Hillbom)

Carl Gustaf Leopoldt
Leopoldt var en av tidens mest upphöjda poeter och Gustav III:s gunstling. Han var troligtvis aldrig nära vän till Bellman, och till hans poesi synes han varit mycket ambivalent. Dels skrev ett par varmt uppskattande dikter till Bellman, dels uttalade han sig offentligen nedlåtande om honom. Han lär ha motarbetat att Bellman skulle erhålla det Lundbladska priset, och när utdelningen skedde så uteblev han från ceremonin, trots att han var akademiens direktör.

Anders Lissander
var under 1760-talet Bellmans främste gynnare och vän. Han föddes 1705, antogs 1730 i krigskollegiet i Stockholm och blev 1747 kommisarie i riksens ständers manufakturkontor som dock upplöstes 1766. 1770 blev han kommerseråd. Han var en mångsysslare som bl.a. gav ut flera praktiska botaniska småskrifter och gjorde även en insats som pionjär inom försäkringsväsendet. Han blev gift och änkling två gånger, sista gången 1754.
När Bellman 1764 fick arbete som extra ordinarius i manufakturkontoret var det på Lissanders rekommendation. Det är tydligt att han då kände Bellman väl, för i rekommendationsbrevet försäkrar han "att han ej allenast hade sig Bellmans uppförande noga bekant utan ock kunde lemna om honom godt loford om skicklighet och ärbar lefnad samt att han i öfrigt egde en särdeles naturlig qvickhet...". Under senare delen av 1760-talet uppvaktade Bellman flitigt Lissanders dotter Ingrid Margareta, som var sex år äldre än skalden. Lissander hade eget hus vid Götgatan (rivet 1933) och i sitt hem samlade han omkring sig en krets av konstnärer och andra vittra personer. Bellman var den centrala gestalten i denna samling och här framförde han många av sina skapelser, såsom Bacchi Ordenskapitel och Fredmans Epistlar. En beskrivning av en sådan kväll har Johan Gabriel Oxenstierna gjort i sin dagbok. Anders Lissander avled av slag i september 1786. I Standardupplagans skrifter nr 8 och 13 kan man hitta många dikter som Bellman skrev till Anders och hans äldsta dotter, av Bellman ofta kallad "Mareta".

HelenaQuiding
var föremål för många uppvaktningar från Bellman under hans senare år. Hon ägde ett lantställe på norra Djurgården kallat Heleneberg, inte långt från värdshuset Fiskartorpet. Här vistades Bellman gärna och ofta. Helena Quiding och Heleneberg har inspirerat Bellman till flera av de de s.k. Djurgårdspastoralerna, FE 71 Ulla! min Ulla!, FE 80 Liksom en Herdinna och FE 82 Hvila vid denna Källa.

Elis Schröderheim
var sedan ungdomen en av Bellmans närmaste vänner. Schröderheim gjorde karriär vid hovet och blev en av Gustav III:s närmaste, som protokollsekreterare vid K.Majts kansli. När Bellman ville uppvakta kungen med hyllningsdikter, förfrågningar eller rekommendationer gjorde han det oftast genom honom. Elis gifte sig 1776 med Anna Charlotta von Stapelmohr. Bellmans andra son fick sitt namn efter Elis Schröderheim.

Johan Tobias Sergel
(1740-1814) var högt aktad under sin levnad och anses än idag som Sveriges störste skulptör, men han är också mycket stor som tecknare. Som skulptör anslöt han sig till de klassiska idealen, men som tecknare var han mer inspirerad av den franska realismen. På slutet av 70-talet blev Sergel centrum i en gustaviansk konstnärskrets där bl.a. Bellman ingick. Sergel gjorde många teckningar av Bellman och även en porträttmedaljong av Bellman föreställande Bacchus.

Anna Charlotta von Stapelmohr
(1754-1791) var dotter till överdirektören vid Stora Sjötullen, Christopher Lorenz von Stapelmohr. Bellman arbetade vid generaltulldirektionen mellan 1767 och 1772. Han umgicks en del i Stapelmohrs hem och skrev en hel del hyllningsdikter till Anna Charlotta. Hon lär ha varit kraftigt byggd och haft en rapp tunga. Hon gifte sig 1776 med Bellmans vän Elis Schröderheim. Äktenskapet blev dock ingen dans på rosor och Anna Charlotta dog 1791 i barnsäng efter att ha fött ett, som det ansågs, utomäktenskapligt barn. Livet ut förblev hon en vän till Bellman.

Entré | Källor

Om Carl Michael Bellman hemsida Sök på sajten Se videoklipp! Skriv och läs i Gästboken! Artiklar och Bellman på skiva, Bellman och alkohol m.m. Fredmans Epistlar och Sånger, ordförklaringar, kommentarer, lexikon, noter, midi, ackord m.m. 1700-talets Stockholm Bellmans diktning och utveckling Liv, familj och vänkrets Vem var Bellman?