BELLMAN PÅ SPÅREN
av Hans Nilsson

Det går inte långa stunder utan att någon sjunger Bellman. I radion och televisionen hörs dagligen Bellmansång. I konserthus och skolsalar, hos teaterföreningar, på vårdinrättningar, i kyrkor och på bibliotek – överallt där stolar ställs i rader – klingar alltsomoftast både klara och skolade, likaväl som spruckna och torstiga strupar. Det finns knappast ett sånghäfte från firmafester eller födelsedagskalas där det inte lunkas så småningom eller skruvas fiol. Överallt syns Fredmän och Bergar, med skamgrepp kring halsar på lutor och gitarrer, i en mångfald så skiftande att man baxnar. Det är denna brokiga skara av mästare och dilettanter som denna essä vill förära sin tribut.

Bellman på skiva

Att sjunga Bellman på skiva har aldrig varit så populärt som nu. Under några få år har omkring femhundra Bellmantolkningar utgivits på CD och totalt har mängden publicerad Bellmanmusik passerat tretusen utgåvor. Detta torde vara oöverträffat. Vid jämförelse framgår att Evert Taube, Birger Sjöberg, Nils Ferlin, Dan Andersson m.fl. på intet vis kan mäta sig med Bellman. Också ett internationellt perspektiv ger enastående belysning åt Bellmans popularitet. Det finns långt fler Bellmantolkningar än insjungningar av exempelvis Jacques Brels, Berthold Brechts och Tucholskys visor. En populärmusikalisk utblick visar att världsnamn som John Lennon, Bob Dylan och Paul McCartney har långt färre röster i sina månghövdade körer.
      Naturligtvis förklaras en del av den gigantiska mängden inspelningar av att Bellman uppträder så tidigt i vår musikhistoria. Skivproduktion var ett framgångsrikt kommersiellt medium årtionden innan Bellmans monopolställning utmanades av senare tiders visdiktare.

Möjligheten att följa en enskild visdiktare hundra år tillbaka i en ständigt levande tradition torde vara ett musikhistoriskt unikum, värt åtskilligt mer av forskarmöda än dessa rader. Den äldsta kända noteringen om en inspelning av Bellmanmusik går tillbaka till Berlin i december 1899. Då upptar skivmärket Zonophone en icke namngiven visa framförd av en anonym manskvartett.
      De närmaste åren skulle åtskilliga inspelningar följa och mot slutet av 1900-talets första decenium hade fler än hundra grammofonskivor Bellmans namn på etiketten. Dessvärre har många av dessa äldre Bellmaninsjungningar gått förlorade, vilket för övrigt gäller tidiga upptagningar över huvud taget. En och annan dyker förvisso alltjämt upp vid vindsröjningar och på auktioner, men en stor del är och förblir försvunna. En bidragande orsak till detta beklagliga faktum är att man under andra världskriget samlade in "stenkakor" för att använda som bränsle. Vid köp av en ny skiva krävdes att en gammal lämnades i retur – här gick en nationalskatt förlorad. Röster från det tidiga seklets stora grammofonartister är bl.a. därför mycket sällan bevarade.

En enda upptagning verkar vara en överföring från en äldre fonografcylinder. Det rör sig om en utgåva från 1905, där en anonym manskvartett framför "Fader Berg i hornet stöter".
      Fonografen hade uppfunnits av Edison trettio år tidigare. Fonografrullar utgavs kommersiellt redan på 1870-talet och det finns ett stort antal cylindrar bevarade, och ännu fler är kända i dokument. Men hittills har ingen Bellmanmusik hittats bland dessa. Det vore onekligen spännande att höra Fredmanvisan återgiven i så tidiga inspelningar; ju närmre vi kommer Bellmans samtid, desto troligare är det att reminiscenser från skaldens eget sång- och tolkningssätt finns bevarade. Dessvärre finns föga hopp om att finna äldre inspelningar än de redan kända. Före den Bellmanvåg som inleddes med Sven Scholander var offentlig Bellmanssång – i den mån den förekom – liktydig med kör- eller kvartettsång, och sådan var av ljudtekniska skäl svår att uppta med någorlunda hörbart resultat. Därtill tycks Bellmansång vid slutet av förra seklet ha varit förbehållen sällskaps- och familjeliv i högre ståndsmiljöer och ingenting för experimenterande med nyvunna tekniska påhitt.

Amaranthen kallade sig en kvintett som 1903 spelade in två Bellmanmelodier: "Vila vid denna källa" och "Movitz blåste en konsert". Båda dessa upptagningar finns bevarade och är bl.a. intressanta av det skälet att ensemblen var en damkvintett. Kvinnlig Bellmansång är påfallande sällsynt, och helt unik så tidigt. Patriarkatet tycks med förlamande effektivitet ha dominerat Bellmanvärlden ända in i vår tid. Musikhistorien känner nästan inga kvinnliga lutsångare, och även långt sedan väna sångfåglar gjort sig stora namn på scen och i grammofonbranschen finns inte många Bellmanskivor med kvinnliga röster.
      Till en del förklaras detta av att rollen som den kärlekskranke drinkaren Jean Fredman med svårighet kan gestaltas av en Frida Fredman. Urmakarens åtrå till Ulla Winblad och hans trängtan efter fagra nymfer blir ofrånkomligt uppseendeväckande lesbisk i kvinnlig tappning. Icke desto mindre finns flera Bellmanmelodier som med fördel kan, och kanske till och med bör, sjungas av kvinnor – de betagande "Vaggvisan till Lille Carl" och "Träd fram du nattens Gud" t.ex. Därutöver är naturligtvis en lång rad av visorna könsneutrala, så den manliga dominansen är inte annat än beklaglig. Färre än tio procent av alla dokumenterade Bellmaninspelningar framförs av kvinnliga artister. Det verkar ha blivit något bättre de senare åren, men långt fler kvinnor borde välkomnas till Fredmanvärlden.

De cirka tretusen Bellmaninspelningarna som utgivits på skiva fördelar sig på färre än tvåhundra visor. De företer ingalunda någon jämn spridning – åtskilliga visor finns bara inspelade en enda eller någon enstaka gång, medan andra med obegriplig upprepning utkommit i hundratals nästan identiska versioner. Den mest inspelade är "Fjäriln vingad syns på Haga" som lockat till fler än 150 utgåvor. Nästan samma intresse har ägnats "Vila vid denna källa", "Liksom en herdinna", "Gubben Noak" och "Käraste bröder, systrar och vänner". Att en melodi utgivits etthundrafemtio gånger är i och för sig ett imponerande mått på dess livskraft, men det är inte särskilt unikt. Vissa andliga sånger, barnvisor och seriösa kompositioner överträffar vida denna mängd.

Det stora antalet inspelningar fördelade över så många år gör det intressant att följa popularitetsförskjutningar i Bellmanreceptionen. Senare tiders exekutörer har till skillnad från sina äldre kolleger haft en förkärlek för de mer teatraliska visorna, sådana som givit gott utrymme åt en dramatisk tolkning. Under 78-varvs epoken tycks istället melodiska preferenser ha påverkat antalet inspelningar. Exempelvis finns inte en enda 78-varvsinspelning av "Ack du min moder", och två av de mest tolkade epistlarna, "Nå skruva fiolen" och "Glimmande nymf", är blott kända i ett belägg äldre än 1960. Däremot finns fler än tio stenkakor med "Opp Amaryllis" och bortemot tjugo med "Joakim uti Babylon". Några visor, exempelvis "Vem är som ej vår Broder minns", saknar helt moderna belägg, vilket tills nu också gällt för flertalet av Fredmans sånger.

Vissa melodier har dessutom rönt störst intresse utomlands. Så är till exempel fallet med FE 77, "Klang mina flickor", som lockat exekutörer i Tyskland och Danmark på ett helt annat sätt än i Sverige, och FS 8, "Ack om vi hade god vänner en så", som tidigare blott varit känd i finska inspelningar.

 

Den märkliga snedfördelningen

Hur kommer det sig att vissa Bellmanvisor varit så oerhört populära, medan andra fullkomligt ignorerats? Svaret är inte alldeles enkelt. Visst är en del visor bättre och intressantare än andra, och det är inte konstigt att artister hellre tolkar en sådan framför en som känns konstruerad och ålderstyngd. Självklart är det också enklare att sjunga melodier man sedan tidigare är bekant med, än vad det är att bryta okänd mark. Därför lider Bellmansången av en besvärande kanonbildning.
      Det finns åtskilliga visor som ännu väntar på sina första uttolkare – de härliga kupletterna i Backi Tempel t.ex. Därtill finns mängder av andra sånger skrivna på kända melodier, vilka var för sig skulle ge oss nya kunskaper om vår nationalskald.
      Naturligtvis begränsas möjligheten att återuppliva många bortglömda Bellmanvisor av det ofrånkomliga faktum att vi inte känner melodierna. Men att den eviga raden av luggslitna trubadurer så till den grad vilar vid källan där fjäriln fladdrar, och där Ulla för hundrade gången bjuds samma smultron och gamla ruda, är obegripligt. Det finns ett Eldorado att upptäcka, vilket inte minst demonstrerades av Proprius kompletta epistelbox där flera mästerverk premiärvisades.

Vad gäller Fredmans sånger har situationen tills nu varit alarmerande. Bortemot en tredjedel av dem har aldrig sjungits på skiva, och ett tjugotal har endast funnits i mycket gamla, eller väldigt aparta inspelningar på sedan länge utgångna stenkakor eller vinyler. Endast en handfull utgåvor, vilka i stort sett alla kretsat kring samma slagdängor, har reserverats åt den skivköpande allmänheten. Att vi på detta egendomliga vis förfarit med ett författarskap som tillhör världslitteraturen bringar skam över vår kulturpolitik, och med tanke på Bellmans ställning som nationalskald och på den uppskattning hans diktning rönt inom och utom Sveriges gränser, är det rent obegripligt att ett så unikt konstnärskap fått så ringa statlig uppmärksamhet. Det offentliggörande av Fredmans sånger som till största delen på privata initiativ äntligen möjliggjorts tarvade fler än femtio(!) nyinspelningar.

 

Den bristande Bellmankunskapen

Det förefaller stundtals som om exekutörerna tolkar varandra istället för Bellman. Det förekommer att identiska, för handlingen märkligt uteslutna strofer, direkta fel- eller vantolkningar och felaktigt uttalade ord eller textvarianter, återkommer på skiva efter skiva.
      Ett exempel är en av Cornelis Vreeswijks insjungningar av "Märk hur vår skugga" där ett i sammanhanget obegripligt "hon" får ersätta ett "du". Denna felsägning finns även senare hos Imperiet. I det här specifika fallet blir det verkligt makabert eftersom "hon" syftar på Grälmakar Löfbergs döda maka, och att hon, dvs liket, glor tillbaka, vore väl en skräckupplevelse långt bortom Bellmans avsikt.
      Dessvärre kan flera liknande exempel på bristande kunskap om Bellman radas upp hos många av skaldens uttolkare. Egendomliga textkommentarer avlöser varandra, och till och med de verkligt stora visar då och då påfallande kunskapsluckor. Till exempel skriver Cornelis Vreeswijk i konvolut-texten till LP:n Movitz, Movitz (1977) att visan om den avklädde Backus "I januari månad gutår" – FS 17 – handlar om Movitz(!?), och Fred Åkerström tycks mena i kommentarerna till sin sista Bellmanskiva, att Vila vid denna källa är Bellmans personliga avsked till Ulla Winblad, dagen före hennes och makens flytt till Norrköping – en händelse som ligger tjugo år tillbaka i tiden och som omöjligt kan ha föresvävat Bellman när han skapade sin storslagna avskedsepistel.

 

 

De stora skivorna

Bland de tusentals Bellmanutgåvorna finns naturligtvis några som fått större betydelse än andra, och som i likhet med den diktares verk de speglar blivit bestående. Bellmansång har ofta varit kontroversiell, och kontrahenter på scen och vid skrivbord har ständigt råkat i luven på varandra. Strindbergsfejden var en krusning på ytan i jämförelse med den Bellmanfejd som tycks ha rasat kring Fredmans äventyrligheter i snart två hundra år. Icke desto mindre har ett fåtal djärva artister förmått koppla nya grepp och tillfört Bellmansången ny livskraft, trots att konservativa traditionalister och förståsigpåare talat om övergrepp och näst intill nidingsdåd. Den största insatsen, i varje fall den mest betydelsefulla, gjordes av en viss Sven Scholander.

 

Sven Scholander

Vid begynnelsen av 1890-talet påbörjade den trettioårige Sven Scholander (1860-1936) en artistisk karriär och ett hektiskt turnéliv, som skulle sträcka sig över fyrtio år och väcka genklang över stora delar av världen. Med gitarrstämd nordisk luta (en förändring i strängningen uppfunnen av honom själv, som kom att få stor musikhistorisk betydelse) utvecklade han vissången till scenkonst, skapade ett artistiskt forum och gjorde publiken medveten om visan som konstform – begreppet estradvisa fick en innebörd.
      Scholanders enastående turnéframgångar banade väg för en lång rad lutsångare, och utan honom vore det svårt att tänka sig Bruno Aspelin, Gunnar Bohman, Evert Taube och Birger Sjöberg. Överallt där Scholander framträdde möttes han av hänförda publikskaror och hans lutsång förde honom långt utanför Sveriges gränser. Inte minst till Danmark och Tyskland, där han sjöng Bellman med stor framgång, bl.a. för kejsar Wilhelm. Studerar man pressklipp från början av seklet framstår Scholanders popularitet i nivå med Jenny Linds, Kristina Nilssons och Carusos. Med tiden blev han en krävande konstnär som ställde höga krav på sin publik, en oförsiktig hostning eller slammer med stolar kunde bringa honom helt ur fattningen (en överkänslighet som vi sentida Bellmanvänner också upplevde hos Fred Åkerström).
      Scholanders program bestod till stora delar av Bellmanvisor. Ett sextiotal epistlar och sånger ingick i hans repertoar. Bellmanvisan var ännu ensam herre på täppan, först långt senare fick den konkurrens av Dan Andersson, Erik Axel Karlfeldt, m.fl. Inte minst i tonsättningar av Scholander själv, varav några blivit klassiker, som exempelvis "Helgdagskväll i timmerkojan".

Scholander förändrade Bellmanvisan i en mer teatralisk riktning, bort från skolad sång och kör- och kvartettarrangemang mot en större originaltrohet. Han utnyttjade scenrummet och åskådliggjorde kyrkklockors klang, exempelvis i sången om Lundholm, med lutan hängande som en pendel. 1920 genomförde han ett större skivprojekt i Oslo då ett tiotal Bellmanmelodier spelades in och utgavs på märket Pathefon. Flera av dessa finns bevarade och gör ett påfallande rikt och levande intryck. Steget verkar förvånande litet från Scholanders dynamiska framförande till nutida interpreters friare tolkningssätt – man slås onekligen av ett modernt och levande musikaliskt utspel och av en stor lyrisk sensibilitet.
      Med tanke på Sven Scholanders musikhistoriska betydelse, som den som etablerade visan som konstform, är det märkligt att hans inspelningar får ligga bortglömda i arkiv och samlingar. De borde restaureras och läggas på CD, om inte annat, såsom ett nutidens tack för banbrytande insatser. Själv ansåg sig Scholander vara Bellmans efterträdare i rakt nedstigande led, och visserligen finns en traditionsbärande koppling förmedlad via namn som Arvid Björklund, Henrik Mathias Munthe, och skaldens arvtagare Axel Arvid Raab och Lars Hjortsberg. Men länkarna är vaga och tidsrymden lång, varför ingen mer än Scholander själv har tillmätt traditionen någon större betydelse.
      Trots att de publika framgångarna avlöste varandra var inte alla kritiker oreserverade i sin uppskattning. Några angrep den "respektlösa" Bellmantolkningen och flera påtalade att Scholander saknade sångröst. En förskrämd recensent liknande hans röst vid det ljud som uppstår "när man drar en spik mot ett rostigt rivjärn".
      Scholander fick många efterföljare och gav upphov till en våg av lutsångare som drog land och rike runt med sina Bellmanvisor. Småningom bytte de lutan mot gitarren och fann nya musikaliska stigar, men alltjämt utmed den huvudled som den karismatiske Sven Scholander banade.

 

Med Bellman mot vår tid

I kölvattnet efter Scholanders framgångar levde visan ett frodigt och välmående liv. Inte minst gynnat av fantastiska visdiktare som Evert Taube och Birger Sjöberg. Grammofonindustrins och radions tekniska landvinningar gav ytterligare livsrum åt visgenren och dess artister. Skivutgivningen ökade och marknaden för vissång blev kommersiellt lönsam. Lutsångens blomstringsperiod inföll under 30- och 40-talen, då bl.a. Wilhelm Julinder, Lars Andersson och Gunnar Turesson blev folkkära namn. 1936 stiftade Evert Taube, Gunnar Fant och Sven Sahlén sällskapet Visans Vänner, och förmågor som Karin Juel, Margareta Kjellberg, Ruben Nilsson, Lillebror Söderlundh och Pelle Nordström blev folkkära artister. Verkligt stora blev Ulf Peder Olrog, Povel Ramel och senare Owe Törnkvist.
      För Bellmansångens del innebar visans ökade attraktionskraft att konkurrensen hårdnade och större skivsuccéer uteblev. Visserligen utkom en och annan tolkning, men krigsår och orostider lade sordin på branschen som helhet. Grammofoncharmörer som Folke Andersson, och senare Anders Börje, gjorde visserligen några betydelsefulla insatser. Men merparten av tolkningarna har stelnat och verkar långt mer ålderstyngda än Scholanders raspiga 78:or.
      Lutsångarnas härjningar med en luggsliten repertoar bidrog till att Bellmansången monopoliserades och körde fast. Att sjunga Bellman till luta blev det enda "riktiga" tolkningssättet, och lutvågens otyglade framfart vaskade fram så många dilettanter att Bellmanvisan manifesterades i ett uttryck lika fritt från överraskningar som fullt av manierat överspel. Pim Pim Falks "Nidvisa" till alla lutfiskar träffade exakt:

Han harklar blygt och stämmer så sin luta
och klämmer i med bit på bit på bit.
Det enda som kan få en så'n att sluta
är digerdöden eller dynamit.
 

Bellman på vinyl

Först i och med LP-skivans lansering mot slutet av 50-talet fick Bellmansången ett uppsving. Ett storartat projekt genomfördes då av operasångaren Folke Sällström, som till Roland Bengtssons stiltrogna cisterackompanjemang utgav fyra LP-skivor med ett fyrtiotal Bellmansånger på skivmärket Swedish Society Discofil. En i sanning mäktig prestation med tanke på det nya mediet och marknadens ovana vid mikrospårsteknik och temaproduktioner. Sällströms tolkningar var tämligen traditionella, och bortsett ifrån en förstklassig sångprestation påminde de om de allt tystare lutsångarna. Likväl har inspelningarna återutgivits ett antal gånger och anses alltjämt tillhöra de bästa i den skolade Bellmantraditionen.

 

Sven-Bertil Taube

Den verkliga förnyelsen kom med en betydligt yngre och intensivare sångare. Redan 1954 spelade Sven-Bertil Taube in sin första LP-skiva med svenska folkvisor och ballader i USA. Året därpå utgav Metronome en EP där Taube presenterades som en ny svensk vissångare redo att axla faderns mantel. Denna utgåva innehöll förutom två av Fridas visor också två Bellmanmelodier: "Movitz blåste en konsert" och "Böljan sig mindre rör" till ackompanjemang av Nils B. Söderströms orkester. Att sjunga visor till orkester gav mersmak – efter gitarrlektioner i Spanien och några år vid Dramatens elevskola slog Sven-Bertil sig samman med barndomsvännen och kapellmästaren Ulf Björlin. Tillsammans förberedde de en serie Bellmansånger som under Björlins ledning arrangerades för stor orkester. (För Bellmansångens del var detta ingalunda nytt: Anders Börje hade tiotalet år tidigare sjungit till Einar Groths ensemble, och Folke Andersson sjöng till Håkan von Eichwalds orkester redan på 30-talet.) Samma år som Folke Sällström utgav sin Bellmansvit (1959) utkom Sven-Bertil Taube, Ulf Björlin och Stockholms filharmoniska orkester med LP:n Carl Michael Bellman. Båda dessa utgåvor tillhör de första svenska LP-skivorna överhuvudtaget (den allra första var Ingvar Wixells insjungningar av "Fridas visor").
      Sven-Bertil Taube var skådespelare och ingen skönsångare i egentlig mening. Hans sångsätt var fritt från skolade manér och långt mer nyanserat och levande än lutsångarnas, och det bröt kraftfullt mot den högtidliga framtoning som hade vilat över Bellmansången. Taube förmedlade en burlesk komik – äkta, genuin och tidlös – och levandegjorde Fredmanvärlden på ett hittills okänt vis. Dock fick han kritik. Skivan väckte bestörtning i traditionella Bellmankretsar, där man ansåg att han gått över gränsen, att han tagit sig för stora friheter och att tolkningen inte var pietetsfull osv. Inom den akademiska världen hördes liknande reservationer. Man kunde till nöds fördra pappa Evert, men den där gossen var ingenting att ha!
      Publiken tyckte emellertid annorlunda. Skivan blev en formidabel succé och bidrog i hög grad till att skivbolagen framgent vågade satsa på unga vissångare. Ingen Bellmanskiva har återutgivits så många gånger och ingen utgåva har betytt mera för det moderna Bellmanintressets utbredning. Några år senare utkom en andra Bellman-LP med Taube och Björlin, även denna nådde utomordentlig framgång. Idag anses dessa tolkningar tillhöra de bästa någonsin och har i hög grad bidragit till att etablera Sven-Bertil Taube som en av våra främsta visartister genom tiderna.

 

Bellman i popåldern

Med 60-talets inträde och musikindustrins lavinartade utveckling blev grammofonskivan ett massmedium i ordets rätta bemärkelse. Mikrospåren och stereotekniken förbättrade radikalt inspelningarnas kvalitet, och det blev möjligt att få världsartister hem till vardagsrummen. Skivmarknaden exploderade och musiklivet blomstrade. Som en följd av Sven-Bertil Taubes framgångar fick Bellmansången ett uppsving underblåst av de kulturella strömningar som dominerade årtiondet, och av den internationella folksångarvåg där namn som Bob Dylan, Pete Seeger och Joan Baez hängde gitarrer på varje tonårsvägg. Svenskamerikanen William Clauson spelade in ett trettiotal Bellmanvisor, och på vispråmen Storken i skuggan av Västerbron tog snart två giganter befälet.

Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström gav Bellmansången ett nytt och häftigare uttryck. De förvandlade den gamla konsten att sjunga visa till gitarr till något alldeles enastående. Utifrån ett socialt engagemang och en personlig inlevelse utvecklades båda till konstnärer av yppersta klass. Det är märkligt att sådana storheter varit verksamma under exakt samma period, och att deras liv i självförbrännelse ändades med bara något års mellanrum kring tiden för mordet på Olof Palme. När drabbades vårt land av sådana förluster under så kort tid?
      Först ut av de båda som Bellmantolkare på skiva var Fred Åkerström med en live-inspelning av "Nå skruva fiolen" från 1964, där just Cornelis Vreeswijk och faktiskt också Ann-Louise Hanson medverkade. Med tiden skulle han sjunga in ytterligare ett tiotal skivor med Bellmansång, av dem tre större temautgivningar: Fred sjunger Bellman 1969, Glimmande nymf 1974 och Vila vid denna källa 1977 – de två sista i spännande sättning och arrangemang för gitarr, flöjt och cello.
      Den tidige Fred Åkerström var stillsam i sin framtoning. Senare växte en vrede, ett socialt patos och en politisk medvetenhet som fick sångerna att frusta av nerv. De blev vresigare och intensivare och framfördes med en inlevelse gränsande till identifikation. För Fred Åkerström var Bellman helig. Lättsinniga yttranden om Carl Michael uppbådade hans ursinniga försvar och mången glammande krogpublik blängdes till tystnad. Oscar Hedlund berättar: "Tvister om tolkningspraxis kunde drivas till blodvitets gräns, då drog sig trubadurkolleger gärna mot nödutgången".
      Som person och vissångare gjorde Fred ett mäktigt intryck, och med hänsynslöst blottade nerver sjöng han sina paradnummer "Glimmande nymf" och "Ack du min moder" så att seismografer över hela Nordeuropa kom i gungning. Till en början förhöll sig traditionalisterna inom Bellmankretsar ganska kallsinniga. Man hade som bäst hämtat sig efter gossen Taube och så kom ännu en spoling, till på köpet med rötter i det proletära. Men med tiden ändrades tonläget och idag är Fred Åkerströms hjältegloria välputsad intill nötningens gräns även i de konservativaste sällskap.
      Fred och Cornelis sjöng Bellman under hela 60-talet, några få gånger tillsammans för en trollbunden publik. Men Freds passion kunde ta sig uttryck i svartsjuka, och 1971, när Cornelis Bellmanskiva Spring mot Ulla spring blev en försäljningssuccé på ett konkurrerande skivbolag, utsattes kamratskapen för svåra påfrestningar. De båda lär omsider ha försonats i en oförglömlig Bellman-jam-session vid en födelsedagsfest; den Bellmanduellen måste för evigt leva i ett utvalt fåtals lyckliga minne.
      Cornelis tidiga Bellmantolkningar har större musikalisk bredd än Åkerströms. Främst tack vare Björn J:son Lindh, som till den karaktäristiska, råa och släpande bluesrösten skrev arrangemang för popsättning – gitarr, synth, bas och trummor – och skapade en märklig blandning av 1700-talsharmonier, jazz och rock 'n' roll. Trots de välgjorda arrangemangen behöll visorna sin genuina karaktär och även om Bellman nu för första gången elektrifierades och behängdes med en uppsjö anakronismer var pietetsbrotten knappt märkbara.
      Vreeswijks andra stora Bellmanutgåva, Movitz, Movitz från 1977, var helt annorlunda. Nu eftersträvade Cornelis originaltrohet och den skicklige gitarristen Ulf G Åhslund anlitades. Resultatet blev imponerande. Till ett sofistikerat och elegant, men ibland något tonrikt ackompanjemang vid perfektionismens gräns, tolkade Cornelis flera Bellmanvisor med Movitz som huvudperson på ett oförlikneligt vis. Vreeswijk var mycket imponerad av dem som verkligen kunde spela gitarr, och även ett ovant öra märker att det virtuosa ackompanjemanget lockade honom till stordåd. Inte minst vibrerar känslorna i "Märk hur vår skugga"– den Bellmanmelodi som låg "Mäster Kees" varmast om hjärtat, och som han spelade in flest gånger – till och med på holländska i ett försök att lansera sig och Bellman i sitt barndomsland.
      Både Fred och Cornelis identifierade sig med Fredman och med den klassiska trubadurrollen. Deras hårda och tidvis ångestfyllda liv speglades i deras konst. De lyfte fram misären i Bellmans visor och utifrån ett socialpolitiskt – och i Freds fall, marxistiskt – ställningstagande såg de med klara ögon på nöden i Fredmanvärlden. Fredman i rännstenen blev den verklige huvudpersonen, hans fattigdom, hans fylleri och hans dödsångest gjordes allmängiltiga och överförbara till utslagna i alla länder och tider. Med en oemotståndlig originalitet gestaltade de ruelsen och den brinnande brännvinsångesten, och intensiteten blev starkare desto mer deras konst utvecklades.

 

Arvet från de stora

Fred och Cornelis lämnade ett tomrum efter sig. Men deras inspelningar fyller varje saknad, och ideliga återutgivningar och arkeologiska expeditioner i samlarlådor med konsertupptagningar och ratade studioinspelningar har fått kompensera deras för tidiga bortgång. Så sent som 1995 kunde två nya Bellmantolkningar med Fred Åkerström presenteras, och fler förtjusta skivbolag lär förbereda ytterligare utgåvor. För Bellmansångens del innebar giganternas frånfälle att en viss sordin lades på nyproduktionen och flera artister vågar/vill fortfarande inte, av vördnad eller självinsikt, ge sig på Freds stora nummer. Så väl inmutat var tydligen hans Bellmanrevir att han också tio år efter sin död bevakar det likt en urstark grizzlybjörn.

I mitten av 80-talet lanserades CDn. Detta innebar bl.a. att en mängd äldre inspelningar kunde överföras till ett bättre och mer beständigt medium. Skivbolagen var inte sena att förpacka Bellman i det nya formatet, och en våg av återutgivningar sköljde fram. Det gjordes förvisso nyinspelningar, och en tid av experimentlusta och musikalisk djärvhet präglade utgivningen. Det lilla skivbolaget Mistlur släppte 1985 en singelinspelning av "Märk hur vår skugga" med rockgruppen Imperiet. Gruppen hade sina rötter i punk- och undergroundkulturen och var sedan länge omåttligt populär. Under konstellationen Ebba Grön blev de den alternativa rockmusikens flaggskepp, och den karismatiske sångaren Joakim Thåström nådde kultstatus. Deras postmoderna, suggestiva tolkning av Bellmans kyrkogårdsepistel blev en fantastisk succé och appellerade till såväl gruppens ungdomliga publik som mer mogna smaker. Skivan klättrade på försäljningslistorna och låg länge högt på svensktoppen – troligen den enda gången Bellman varit svensktoppsartist. Man gjorde också en rockvideo och flera framträdanden i television och radio. Ingen enskild Bellmantolkning har någonsin nått sådan spridning, och i och med denna spreds intresset för Bellman och visor till en helt ny publik. Senare har flera försökt upprepa Imperiets modernistiska tolkning, men samtliga har fallit ganska platt till marken. Imperiet själva visade inte heller någon vilja att lägga fler visor till repertoaren, tvärtom påstod de i intervjuer att Bellman bara gjorde en bra låt (!?). Något år senare upplöstes gruppen.

 

Dagens Bellmansång

Det dröjde in på 90-talet innan en ny stor visartist tog upp Bellmanvisan. Sångaren och musikalstjärnan Mikael Samuelson slog med två imponerande och omfångsrika utgåvor knockout på både kritiker och publik. Snart hade Samuelson gjort sig ett namn som en av de verkligt stora, och i Bellmankretsar fick man ännu ett slagträ i trätorna om vem som var den främste genom tiderna. Medan Freds och Cornelis mästerskap stod ohotade i de mörkare och dramatiska sångerna visade Samuelson en större bredd. Med samma utomordentliga resultat tolkade han både burleska och lyriska visor på ett sätt som vann gillande hos såväl kräsna kritiker som krogpublik. Vid sidan av en framgångsrik skådespelarkarriär sjunger Mikael Samuelson alltjämt Bellman och säkert har vi ännu många upplevelser att vänta.

CDn har inneburit en explosion för utgivningen av Bellmanmusik. Hittills har ett tusental CD-tolkningar utkommit i de mest skilda versioner. De flesta naturligtvis lätt bortglömda, men några har onekligen gjort ett bestående intryck. Bellmanutgivningen i stort har präglats av dokumentation. Musica Sveciæs' uppskattade och framgångsrika trubadurhistoriska dubbel-CD, som speglar Bellmansången från Sven Scholander till Körberg, är ett exempel, Torsten Arnbros CD med idel okända Bellmanvisor ett annat och Proprius ambitiösa dokumentation av Fredmans epistlar och sånger ett tredje.
      Aldrig har så mycket Bellmanmusik förevigats som nu, och i en tid då det tycks närmare till New York än till Svedala är det glädjerikt, eller kanske snarare trösterikt, att varken miljöförstöringar eller klimatförändringar har förmått sänka fjärilen på Haga mot den försurade marken, och lyssnar man riktigt noga går det minsann att höra porlet från "Vila vid denna källa" också långt ute i cyberrymden.