Bellmans diktning kan hjälpa oss till en djupare förståelse av såväl bruket som missbruket av alkohol. Centralt i Fredmans epistlar är förhållandet mellan rus och tid. Och det förhållandet, kopplat till död, ger i Bellmans dikter en nyckel till en vidare förståelse av varför alkohol har en ångestlindrande effekt. Relationen mellan dåtid, nutid och framtid bryts upp. Genom att knyta samman tid och rus i sin diktning rör Bellman vid själva livsnerven i alkoholbruket . Artikeln är en bearbetning av ett föredrag hållet vid landstingets idémässa i Stockholm i december 1989.

Bellmans diktning rör
vid själva livsnerven
i alkoholbruket

Lars Sjöstrand
överläkare, Mariamottagningarna, Stockholm.

I »Om diktkonsten» analyserar Aristoteles på ett ställe diktens förhållande till verkligheten. Utgångspunkten är en jämförelse mellan historieskrivning och dikt. Den förra återger verkligheten genom att skildra det enskilda. Den senare däremot syftar inte till en exakt avbildning, utan till att spegla verkligheten genom att skildra det allmängiltiga. Därför är dikten mer filosofisk [1].
      Aristoteles tanke kan tjäna som en förklaring till varför den stora dikten ofta ger oss djupare insikter i mänskligt själsliv, även sådant som har klinisk betydelse, än aldrig så väl genomförda vetenskapliga studier. Till den stora dikten måste Bellmans författarskap räknas. Det har sin historiska bakgrund i 1700-talets Stockholm, men det är Bellmans förmåga att lyfta fram det tidlösa och allmängiltiga i människans förhållande till ruset, som gör hans diktning till en så viktig kunskapskälla för förståelsen av existentiella aspekter på bruket och missbruket av alkohol.
      »Fredmans epistlar», Bellmans viktigaste verk, utkom 1790. Epistlarna har ofta en bibelparodisk udd. Själva boktiteln är tänkt att ge associationer till Pauli brev i Nya Testamentet, vilka i de äldre bibelöversättningarna kallades Pauli epistlar, Men hos Bellman är det inte kristendomen som lärs ut utan dryckenskapen, vars mytologiska kultfigur är den antike vinguden Bacchus. Fredman och hans kamrater är en hednisk skara. De kallas ofta Bacchi bröder, Bacchi sällskap eller Bacchi hjältar.

Fredman i rännstenen
Låt oss analysera det existentiella budskapet i en av dessa bibelparodiska epistlar, Fredmans epistel nr 23 (Ack, du min moder).
      Fredman befinner sig i sitt elände, liggande i rännstenen utanför krogen Kryp- in, en av de ca 700 krogar som fanns i Stockholm vid mitten av 1700-talet. Stadsbefolkningen uppgick' vid tiden till ca 70000 invånare [2]. Krogen låg vid Järntorget och gjorde verkligen skäl för sitt namn. Den rymdes i två små rum i källarplanet. I början av episteln väntar Fredman på att få komma in. Krogdörren är stängd. Han är uppfylld av abstinensångest och melankoli. Likt Job i Gamla Testamentet vänder han sig mot upphovet till sin sorgliga tillvaro:

»Ack, du min moder, säj vem dig sände
Just till min faders säng!
Du första gnistan till mitt liv upptände.
Ack, jag arma dräng!
Blott för din låga
Bär jag min plåga»
Fredman klagar över ett existentiellt dilemma som han delar med alla människor. Även om människan är fri på så sätt att hon kan ta ställning till sitt eget liv, välja mellan olika alternativ och skänka sitt liv en mening, så är hon ofri därigenom att hon inte bestämmer över själva grunden för sin existens. Vad hon än gör av sitt liv så är hon intill sin egen förintelse. Inte ens ett självmord kan ändra på detta faktum. Med att finnas till följer allt det som vi kan kalla nödvändigheten i tillvaron. Människans livssituation är bland annat en följd av historiska och sociala omständigheter. Hennes existens vilar på ett fundament, hennes egen kropp, som är underkastad biologiska förhållanden över vilka hon inte rår. Kroppen drabbas av sjukdomar. Kort sagt, människan är fången i verkligheten.
      Det är denna fångenskap som ger Fredman hans smärta; en smärta som får sitt utlopp i det hat som han riktar mot sin mor: »Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke, som min far bedrog!» Hans förtvivlan stegras i vers efter vers. Han utgjuter sig över sin lekamliga och själsliga nöd. De trasiga kläderna och kroppen beskrivs liksom de darrande händerna, vanmakten och ångesten. Men det finns en räddning. Även om verkligheten är, kan vår upplevelse av den förändras. Också den mest utsatte kan - åtminstone skenbart - bli verklighetens herre i stället för dess fånge. Fredman bekänner sin tro och frälsningslära: »Jag är en hedning; hjärta, mun och krafter dyrka vinets gud.» Krogdörren öppnas till slut. Fredman får komma in. Han får sin återställare och nu ändras tonläget:
»Hurra, kurage!
Lustigt, bagage!
Friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
Tapper och frodig,
och jag fruktar ej.
Ännu en sup ell' par!
Tack, min mor och far»
Medvetande och verklighet
Fredmans epistel nr 23 är en mycket illustrativ beskrivning av övergången mellan nykterhet och rus. Den uttrycker det spänningsfyllda förhållandet mellan verkligheten sedd med nyktra ögon och samma verklighet sedd med onyktra ögon. Om vi kan förstå vad som alstrar denna spänning, kan vi förstå mycket av det som gör att alkohol och andra rusmedel utöver en sådan lockelse på människan. Därmed kan vi också förstå väsentliga aspekter på missbruket, ty det finns ingen skarp gräns mellan bruk och missbruk. Ur bruket föds missbruket. Grundläggande är ruset.
     Ruset är förutsättningen för nästan allt bruk av alkohol; även i sammanhang som vi normalt inte förknippar med berusning, exempelvis champagneflaskan som krossas mot fartygsstäven vid sjösättningen, ett glas vin till en ostbit eller munfullen vin vid nattvarden. Dessa sätt att använda alkohol kan ses som en slags sublimeringar av ruset. Fredmans existentiella dilemma kan härledas ur en konflikt mellan medvetande och verklighet som är ofrånkomlig för människan.
     Varje människa är en kropp som liksom alla andra kroppar fyller ut världen. Så betraktad är hennes förhållande till verkligheten lika okomplicerat som en stol, en sten, ett träd osv. Det finns egentligen inte något förhållande alls. Stolen, kroppen, stenen och trädet är delar av verkligheten. Men människan är något mer än sin kropp. Hon är medvetandet om sin kropp.
     Hennes medvetande gör att hon i en viss mening kan ställa sig utanför sig själv och verkligheten. Hon kan ta ställning till sitt eget liv. Verkligheten bara är där, men människan kan tänka sig alternativ. Mot det som är, kan hon i sin tanke ställa något som inte är. Hon kan röra sig med fiktioner. När eländet drabbar henne, kan hon föreställa sig något som är bättre. Hon kan i sina önskedrömmar kompensera sig för tillvarons brister. Just därför är hennes förhållande till verkligheten i grunden disharmoniskt. Verkligheten kommer aldrig att fullständigt motsvara alla de alternativ som hon kan drömma om. Verkligheten reser sig stum och oeftergivlig mot fantasivärldens luftighet. Fredman konfronteras på ett högst påtagligt sätt med denna oeftergivlighet när han ligger i rännstenen. Oeftergivligheten får sin definitiva bekräftelse i människans ändlighet. Hennes liv är en parentes mellan födelse och död.
     Rusmedel har alltid varit lättillgängliga redskap för att harmonisera konflikten mellan medvetande och verklighet. I ruset får verkligheten ge vika, något som vi i mer banala sammanhang känner igen i att man som berusad vågar det man inte vågar i nyktert tillstånd. Man brukar tala om den omnipotenskänsla som ruset ger. Men ytterst är människans behov av rusmedel ett uttryck för hennes önskan att försona sig med sin ändlighet; en ändlighet som avtecknar sig mot bakgrund av en horisont: tiden.

Rus och tid
Förhållandet rnellan rus och tid är ett centralt tema i Bellmans diktning. Överallt stöter vi på timglas och urverk [3]. Fredman har en särskild relation till tiden. Så här presenterar Bellman honom i företalet till ett dedikationsexemplar av de första 25 epistlarna: »Läsare. Här ser Du en skugga av en Bacci Hiälte, en matt rök efter en utblåst krog-danck. Hwem är det menar du? Jo det är Fredman Uhrmakaren, han, som i sin lifstid warit äfwen så allmänt känd för dess skickelighet, at afdela tidens lopp uti timmar och minuter, som för dess behändighet, att giöra tiden till intet uti ett litet grönt Timglas med Finkel.» [4]
     Bellman berör här två aspekter på tiden. Tiden har en objektiv karaktär: kronologin, det exakta loppet som kan delas in i timmar och minuter. Det är tiden som ett kontinuum, tiden på urverket, datumet på vår morgontidning osv. Men tiden har också en existentiell dimension. Tiden är en axel som löper genom vårt eget liv: den ändliga, utmätta tiden med början och slut, som i det anförda citatet symboliseras av timglaset.
     Fredmans yrke har således en existentiell symbolik som Oscar Levertin förklarar på följande sätt: »Urmakeriet hör till de filosofiska hantverken. Mannen, som danar tidens mätningsinstrument och låter oss räkna våra stunder i den obegränsade evigheten, står för oss som en liten världskonstnär i smått, där han med sina fjädrar och kuggar formar ett litet mekaniskt gående, kontrollerbart hjärta.» [5] Även om Fredman genom sitt hantverk illusoriskt skulle kunna behärska tiden, är han liksom alla människor underkastad en tid som oavlåtligt avdelar hans liv och för honom närmare döden.
     Levertin fortsätter: »Det är Fredmans djupsinne och elände, att detta tidmätarens oblidkeliga tick-tack aldrig tystnar i hans öra.» [5]
     Må vara att tidmätarens tick-tack aldrig tystnar i Fredmans öra, men det finns, som Bellman själv framhåller i sin presentation, ett sätt att manipulera upplevelsen av tiden, nämligen att berusa sig. Berusningen ger människan en fristad från tidens gång, från hennes ändlighet och slutligen döden. Fredmans önskan att undfly tiden är så stark att han för länge sedan stängt dörren till sin verkstad. När vi möter honom i epistlarna är han en försupen före detta hovurmakare.

Ruset som ångestlindrare
Förhållandet mellan tid och rus ger oss en sammanhängande ram för förståelsen av varför Bellman ständigt återkommer till rusets förmåga att mildra ångesten för döden. Jag skall här nöja mig med att ge två exempel.

Första versen i Fredmans sång nr 19 lyder:

»Ack, döden är en faslig björn,
Han kräver livet varje timma.
En tätting och den stolta örn
De måste samma våld förnimma.
Allt suckar för naturens lag.
Men Bacchus ler, likså gör jag.»
Ordet björn har här sin speciella innebörd. Det var ett vanligt och nedsättande uttryck för en fordringsägare. I den ekonomiskt osäkra tid, som Bellman levde i, blev många skuldsatta, så också Bellman. I sin ungdom drevs han av sina fordringsägare i tillfällig landsflykt till Norge och under sitt sista år fick han tillbringa några förödmjukande månader i bysättningshäkte [2]. Det berättas att han hade mardrömmar om bjömar [6].
     Genom att likna döden vid en björn betonar Bellman att vi inte äger våra liv, utan står i skuld till döden. Men över denna dystra insikt lägger ruset ett euforins försonande skimmer.

Döds- och abstinensångest
Ett ännu mörkare uttryck för förhållandet mellan rus och död finner vi i Fredmans epistel nr 24 (Till mor vid bruna dörren). Fredman förmedlar sin blandning av döds- och abstinensångest:
»Brännvinsångst mitt hjärta skakar, och jag står vid gravens brädd som en Bacchi hjälte klädd.» Men även här i detta yttersta betryck kommer ruset till hjälp:

»Kära syster,
Mig nu lyster
Att få taga mig en sup,
Sen gå i mitt mörka djup.
Uret pickar
Charon skickar
Slup.
Tag mig den och den,
kära mor, jag hickar.
Bacchi safter fröjda mig än.»

Så flätas tidssymbolik, rus och dödsångest in i varandra.
     Förhållandet mellan tid, rus och död, så som det kommer till uttryck i Bellmans diktning, ger oss en nyckel till en vidare förståelse av varför alkohol och andra rusmedel har en ångestlindrande effekt. Vi kan se dödsångesten som en prototyp för all ångest. Resonemanget förutsätter att vi ansluter oss till en grundtanke i existentialistisk filosofi, nämligen den att ångesten saknar objekt. Det går inte att definiera eller ange vad det är som väcker ångest, ty ångest är en slags föraning eller hemsökelse av intet. Detta till skillnad från fruktan som har sitt objekt i ett bestämt och avgränsat hot i yttervärlden. Ångesten är ett uttryck för människans förmåga att leva sig in i möjligheten av att inte finnas till [7-9]. Dödsångesten kan ses som en prototyp för all ångest, därför att döden är den slutliga manifestationen av intet.

Ångesten gäller framtiden
Om vi accepterar att ångest är en föraning eller hemsökelse av intet, så följer därav också en tidsaspekt på ångestupplevelsen.
     I nuet är vi. Det intet, som hotar oss och som vi anar i ångesten, måste därför gälla framtiden. En framtid som om- spänner allt från nästa ögonblick till dödsstunden långt därborta vid livets slutpunkt. Kierkegaard konstaterar i sin analys av ångestbegreppet: »Ett nöjaktigt och korrekt språkbruk sammanknyter därför ångest och det tillkommande.» [7] Fredman själv säger i epistel nr 63: »Morgondagen blott oro föder.»
     Att alkohol och andra rusmedel har en ångestlindrande effekt kan ses som ett ut- tryck för att de förändrar och försnävar tidsupplevelsen. Relationen mellan då- tid, nu- och framtid bryts upp [10]. Inte så att man inte minns eller helt förlorar framtidsperspektivet , utan så som jag ofta hört missbrukare säga: »jag bryr mig inte». Tiden krymper till ett ögonblick: just nu.

Alkoholbrukets livsnerv
Upplösningen och fragmentariseringen av tidsstrukturen ger oss också en förklaring till varför ruset lindrar skuldkänslor. Skuldkänslor har att göra med det förflutna. Skuldkänslor förutsätter en inre mental process, i vilken nuet kommer att jämföras med det förgångna. Slutresultatet blir en föreställning om att ha felat i förhållande till de möjligheter som en gång fanns.
     Genom att knyta samman tid och rus i sin diktning rör Bellman vid själva livsnerven i alkoholbruket. Fragmentariseringen av tiden gör att ruset griper djupt in i förutsättningarna för ångest- och skuldkänslor och bidrar därigenom också till att andra känslor förlöses och hämningar släpper. Rädslan för framtida konsekvenser och syndamedvetande bleknar bort. Där är därför helt följdriktigt att ruset i Bellmans diktning är en axel kring vilken både dödsångest och en stegrad livskänsla vrider sig. Svartsynen paras med en lössläppt kättja: »Supa, dricka och ha sin flicka, är vad sankte Fredman lär», får vi veta i epistel nr 2.

Rusets oerhörda attraktionskraft
Attraktionskraften i ruset är oerhörd. Det finns inte någon kultur som undgått rusmedel. Hos oss har alkohol dominerat och vi kan spåra dess inflytande så långt tillbaka som det över huvud finns skriftliga källor.
     I Gamla Testamentet, första Moseboken, finns den kanske äldsta beskrivningen av ett alkoholiserat och okontrollerat beteende i berättelsen om Noak som tog sig ett rus av det vin som han själv planterat. Naken och blottad somnade han sedan i sitt tält till sina söners förskräckelse. För att slippa blygas fick de gå in baklänges när de skulle skyla honom med ett täcke. Det är inte en tillfällighet att Bellmans populäraste sång handlar om gubben Noak (Fredmans sång nr 35).
     Men upplösningen av tidsstrukturen har ett ännu högre pris - det impulsstyrda och obetänksamma beteendet som så ofta leder missbrukare i fördärvet. Bellman är ingen naturalist så vi slipper den mest brutala verklighetsåtergivningen. Komiken och elegansen mildrar. Men i Fredmans värld far människorna illa. De raglar omkring rusiga och vilsna, offer för sin hjälplöshet och sina primitiva känslor. När hämningarna släpper frigörs lätt deras aggressivitet. De både ger och får ta emot slag.

Alkoholberoendet
Bellmans diktning kan användas för att belysa själva missbruksprocessen.
     Låt oss gå tillbaka till Fredman i rännstenen, epistel nr 23. Spänningen mellan rus och nykterhet kan åskådliggöras genom att ställa några rader från epistelns början bredvid några rader från slutet (Figur I). Ur denna spänning alstras en väsentlig del av den dynamik som leder ett bruk över i ett missbruk. Övergången sker inte bara från nykterhet till rus utan också i den motsatta riktningen. Stämningen i episteln blir begriplig om vi underförstår att Fredman befinner sig i spänningsfältet mellan det rus som ebbat ut och det rus som han så desperat söker uppnå.
     Efter ruset konfronteras alltid den nyss berusade med den nyktra verkligheten och i den mån ruset är att föredra kommer det att utöva sin fortsatta lockelse. Dess magnetiska kraft ökar i styrka beroende på styrkan i de positiva rusupplevelserna i jämförelse med nykterheten. Lägg därtill den subjektiva förändring av tiden som ruset åstadkommer, vilken leder till att alkoholruset har sitt eget upplevelsemässiga motmedel mot tänkbara negativa konsekvenser i rusets förlängning. Den lycka och det välbehag, som ruset ger i stunden, räddar den berusade från att grubbla över det som kommer att hända när han vaknar upp ur sitt rus. Därför har ruset ett förkrossande övertag över nykterheten.
     Det spänningsförhållande som finns mellan verkligheten sedd med nyktra ögon och samma verklighet sedd med onyktra ögon ger ofta upphov till en inre disharmoni, som söker sin förlösning i nya rus. Ju tätare rustillfällena följer på varandra, desto mer hopar sig tragiska konsekvenser av drickandet, vilket i sin tur ytterligare stegrar spänningen mellan rus och nykterhet. Skälen till att berusa sig ökar när livet föröds. »Svedan skall ta mig tusan förgå. Tag blott en sup ovanpå», utbrister Fredman i epistel nr 35. Följden blir att ett alkoholberoende successivt utvecklas.
     Denna tankegång utesluter inte att det kan finnas biologiska och psykologiska förklaringar till att människor har olika lätt för att utveckla ett alkoholberoende. Men kärnan i allt bruk och missbruk av alkohol är det sätt på vilket ruset, även i dess mest subtila stämningsförskjutning, förändrar vår upplevelse av verkligheten.

Bellmans humanism
Trots sin popularitet har Bellman alltid varit en kontroversiell skald. Ofta har det framförts att hans diktning förhärligar dryckenskapen och det elände som följer därav. Jag har naturligtvis en annan uppfattning. Som missbruksläkare är jag medveten om att tillvaron för missbrukare oftast präglas av lidande. Men detta utesluter inte insikten om att alkoholruset rymmer ett positivt incitament. Varken bruk eller missbruk skulle kunna uppstå om det inte fanns något i den nyktra verkligheten som ruset kompenserar människan för. Bellmans diktning ger ett konstnärligt uttryck åt detta incitament. Det finns dessutom en humanitet i hans sånger om Bacchi hjältar som är viktig att tillägna sig för den som i sin kliniska vardag arbetar med missbrukare liksom för den som över huvud vill förstå bakgrunden till alkoholmissbruk.
     I Fredmans epistel nr 79 (Charon i luren tutar) når denna humanitet sin fullkomning. Episteln handlar om Fredmans avsked till livet. Vid stånkan gör han upp sitt testamente. Hans förfall målas upp. Mat och dryck får han i nåder på kredit. Kroppen är utmärglad. K1äderna är trasiga och som en särskild markering av hans förgänglighet får vi veta att skjortan tillhört en som gått före i döden [II]: »den där dyra skjortan var, Mor Maja, märk, Beckmanskans särk för tu år sen.» Fredman stiger slutligen ned i Charons båt för att segla vidare mot döden. Hans inträngande och osentimentala skildring av sitt eget elände i alla dess trivialiteter ger honom en märklig storhet just därför att han borde vara så liten inför dödens väldighet. Men det är för att han är ett iakttagande subjekt, ett medvetande, som han upprätthåller sin värdighet. Han demonstrerar det unika i att vara människa genom att ta avsked. Det medvetande som han så ofta manipulerat med hjälp av alkohol gör att döden blir den meningsfulla avslutningen på livet och inte bara ett mekaniskt avbrott.
     I slutstrofen står Fredman ensam. Över honom välver sig stjärnhimlen. Bellman visar för oss att hur mycket den enskilda människan än förstörs och förnedras av sin självdestruktivitet så är hon något annat och mer än tingen som omger henne – ja, till och med något mer än världsalltet:

»Karlvagnen välver
Glimmar och skälver,
Stjärnorna slockna
Stränderna tjockna,
Tills i den svarta skuggan inga himlar syns;
Mitt kval begynns.
God natt, madam!»
 

Litteratur

  1. Aristoteles. Om diktkonsten. Till svenska av Jan Stolpe. Stockholm: Natur och Kultur, 1961.
  2. Austin PB. Carl Michael Bellman. Ystad: Rabén & Sjögren, 1979.
  3. Fehrman C. Vinglaset och timglaset, två symboler i Bellmans diktning. Ingår i essäsamlingen: Poesi och parodi. Stockholm: Norstedt & Söners förlag, 1957.
  4. Bellman CM. Företal till Fredmans epistlar i dedikationsexemplar till riksrådet Eric von Stockenström. Bilaga till O Byström, Kring Fredmans epistlar, deras tillkomst och utgivning. Stockholm: Albert Bonniers boktryckeri, 1945.
  5. Levertin O. Fredmans epistlar. I: Svenska gestalter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1903.
  6. Erdmann N. Carl Mikael Bellman. Hans omgifning och samtid. Stockholm: Albert Bonniers boktryckeri 1895.
  7. Kjerkegaard S. Begrebet Angest. Samlede Vaerker, Bind 6. Köpenhamn: Gyldendal, 1963.
  8. Heidegger M. Was ist Metaphysik? Elfte durchgesehene Auflage. Frankfurt A M: Vittorio Klostermann, 1975.
  9. Sartre JP. Being and nothingness. Translated by Hazel E Barnes. London: Methuen & Co Ltd, 1977.
  10. Sjöstrand L. Alkoholism och existens. Psykisk hälsa 1984; 25:39-53.
  11. Bergom-Larsson M. Fredman vid Charons älv. Dagens Nyheter 25/7 1970.

Artikeln har tidigare publicerats i LÄKARTIDNINGEN nr 26-27, 1990