Den centrala ställning som ruset intar i Bellmans författarskap har sin bakgrund i skaldens eget förhållande till alkohol. Bellman skildrar russituationer med en sådan klinisk åskådlighet att man måste anta en självupplevd kärna. Även biografiska dokument visar att Bellman, åtminstone mot slutet av sitt liv, var en alkoholiserad man.

Dikten, ruset och Bellman
Lars Sjöstrand
överläkare, Mariamottagningarna, Stockholm.

I en tidigare artikel i Läkartidningen (26-27/90) har jag med utgångspunkt i Bellmans diktning analyserat existentiella aspekter på bruk och missbruk av alkohol. Den centrala ställning som ruset intar i hans författarskap leder naturligt över till frågan om förhållandet mellan dikt och diktare. Kan vi se de erfarenheter som Fredman och hans kamrater gör av fylleriets höjdpunkter och bottenlösa elände som ett uttryck för Bellmans eget förhållande till alkohol? Frågan är kontroversiell, inte minst därför att knappheten på biografiska dokument gör det svårt att ge en heltäckande bild av skaldens personlighet. Ändå finns det, av skäl som jag i det följande skall redovisa, anledning att anta att rusets ställning i hans diktning har sin grund i en mycket nära och personlig relation till alkohol.

Ett ögonvittne
Slutet av en människas liv är på många sätt en sammanfattning av hennes biografi. Närheten till döden summerar livet till en helhet. Därför kan det vara på sin plats att börja med en ögonvittnesskildring som ger en bild av den i förtid åldrade Bellman.
    Det är överstekammarjunkare greve Evert Fredric von Saltza (1775­1859) som på sin ålders höst minns en episod från sin ungdom. Han var bjuden på middag hos greveparet Rålamb. Olov Byström har daterat händelsen till hösten 1794, alltså bara några månader före Bellmans död. Jag citerar några stycken ur von Saltzas berättelse såsom Byström [1] återger den:

"Jag hade den lyckan att ofta få besöka detta hus, och var det där jag första gången såg Bellman... Han var besynnerligt klädd: fracken af svart och grönt randiga kläder, en röd charlakans wäst, svarta något barslitna sammetsbyxor, gamla svarta silkesstrumpor, skor med små silfverspännen, skjortkragen var nedviken och knuten med en halsduk af svart crepon. Han hade stora stärkta manchetter och krås, hög grucerad toupé och lockar Cartogang(?) och var starkt pudrad. Grefvinnan gick wänligt emot honom, bad Herr Hofsecretern vara mycket välkommen. Han bockade sig mycket tafatt, och hade antagit ett blygsamt upseende(!)­ han ville med möda gå ifrån dörren!"

von Saltza berättar vidare hur svårt värdinnan hade att förmå den märklige gästen att visa sina konstnärliga färdigheter. Han satt tystlåten ända tills en av middagsgästerna inskred:

"Öfverste Gyllengranat, som var tillstädes, sade att, om Grefvinnan ville vid bordet placera honom bredwed sig och låta uppställa ett batteri af starka winer för att därmed lossa hans tungas band. Det skedde så ­ alla woro uti stark spänning och wäntan få höra något af honom. Man hade redan ätit några rätter, och Bellman hade ej öppnat munnen. Gyllengranat började då flitigt dricka med honom. När en och annan boutelje var tömd, reste han sig upp, sjöng slaget vid Sawataipa, där Baron Leijonhjelm blev skuten. Fröken Posse, som varit förlofvad med honom, kom uti en convulsif gråt. Ord och röst voro så rörande, att något hwar fingo tårarne uti ögonen, och Grefvinnan, som hade bjudet på en glädjefäst, var öfvergifven(!). ­ Gyllengranat stötte på Bellman och sade: Nu är det nog med Likpsalmer, nu något annat! Bellman sköt undan de bouteljer som stod, och började spela på bordet med tummarne och preludierade. Nu var det gamle Klockaren i Sollna; man hörde huru blåsbeljarna knarrade och huru de ostämda orgelpiporna skreko en dundrande tremulad(?) ­ och med en gäll discantisk stämma sjöng han som foglar små, när dundra må m m, och nu blef glädjen allmän. Han drack flitigt och blef allde(les) upprymd. Han sjöng Balen på Tre Byttor ­ och blåste Filsens duetter. Han sjöng om Ulla Winblad och Wingmark och Bröllops­Bjudningen mm galenskaper."

En tragisk bakgrund
Det är en dråplig scen, men den har en tragisk bakgrund som delvis skiner igenom von Saltzas skildring. Den utförliga redogörelsen för Bellmans iogonfallande och uppenbarligen omoderna klädsel liksom hans tafatthet visar att Bellman inte längre rörde sig i sällskapslivet som fisken i vattnet. Han är en uppudrad vålnad ur det förflutna som med möda gör sin svanesång i de fina salonger, där han en gång varit en så ofta sedd gäst.
    von Saltzas minnesbild kan kompletteras med upplysningen att Bellman bara några månader före hade släppts fri efter en förödmjukande tid i bysättningshäkte. Hans kroniskt dåliga ekonomi hade till slut bringat honom på fall. Han var satt under förmyndare och konkursen väntade [2].
    Vad som därutöver har sitt särskilda intresse för oss är den roll som alkoholen spelar för att få Bellman att släppa sina hämningar och det sätt på vilket han dricker. Tydligen hade överste Gyllengranat vissa förhandskunskaper som gjorde att han med van hand kunde föra Bellman dit man önskade. Vi upplyses inte om exakta kvantiteter, men det är en rätt stor mängd alkohol som Bellman och Gyllengranat under ett gemensamt pokulerande förtär. Det talas om »en och annan boutelje». Sedan stiger stämningen, och tempot i Bellmans drickande ökar. Han dricker nu helt spontant utan några uppfordrande tillrop från omgivningen. Ändå faller han inte ur ramen.
    Man kan av dessa detaljer sluta sig till att han både hade en hög tolerans för alkohol och att hans alkoholintag styrdes av ett merbegär.

Sergels teckningar
von Saltzas hågkomst tillhör de fåtaliga ögonvittnesskildringar i vilka Bellman på ett autentiskt sätt kommer oss nära. Till dessa ögonvittnesskildringar kan också några av Sergels teckningar räknas. Sergels och Bellmans umgänge var livligt. Liksom andra personer i vänkretsen blev Bellman avtecknad i intima sammanhang, långt från den klassicistiskt inspirerade mytologiska värld som präglade Sergels officiella konst. När han i några teckningar från åren omkring 1790 porträtterade sin litteräre vän låter han honom till skillnad från andra konstnärsvänner ofta vara ensam och inte i glada vänners lag. Två av dessa teckningar illustrerade min tidigare nämnda artikel (se Läkartidningen 26­27/90).
    Vad man bland annat fäster sig vid på dessa teckningar är att Sergel placerat en brännvinsflaska så nära, så intimt förenad med Bellman själv att den liksom utgör en organisk förlängning av honom. Det är naturligtvis inte en tillfällighet. Sergel har velat framhålla alkoholens betydelse för Bellman i en helt vardaglig situation. På den ena teckningen har han dessutom skrivit: »Bellmans mårgon sup, med smörgås i hand, trött och trumpen.» Vad vi ser på denna teckning är en försupen melankoliker som med hjälp av en återställare försöker få krafter att uthärda ännu en dag. Han är resignerad och uppgiven. Hans blick är tom. Kroppshållningen är stel och hämmad.
    Ytterligare en teckning skall nämnas. Egentligen är det två teckningar på samma blad, ett slags dubbelexponering. På ena halvan av bladet ser vi Bellman i en uppsluppet amorös situation, tillbedjande Sergels äiskarinna Anna­Rella Hellström. På den andra halvan ser vi Bellman dagen efter. Den andas en stor förtvivlan. Sergel har skrivit ned repliken: »i morrån är jag dö ­ ta mei tusan fan .»
    Polariteten mellan den livsbejakande stämningen i den övre halvan och den depressiva nedre halvan för tankarna till den övergång mellan abstinensens melankoli och rusets euforiska upprymdhet som Bellman låter Fredman genomlida i epistel nr 23: den där han ligger i rännstenen utanför krogen Krypin och törstar efter en återställare. Även på denna teckning finns flaskan med liksom för att ange den förmedlande länken mellan övre och nedre halvan.
    von Saltzas hågkomst och Sergels tecknade porträtt ger tillsammantaget besked om att Bellman mot slutet av sitt liv var en alkoholiserad och deprimerad man. Eftersom alkoholism inte är ett statiskt tillstånd utan en process som drivs fram av ett mer eller mindre intensivt umgänge med alkohol, så inställer sig frågan hur denna process en gång började.

Det första ruset
Några månader före den middagsbjudning som von Saltza bevistade skrev Bellman ett utkast till självbiografi. Det var när han satt i bysättningshäkte. Visserligen hade han som kunglig hovsekreterare privilegiet att få tillbringa tiden i högvaktsflygeln på kungliga slottet i stället för på den sedvanliga gäldstugan, men han var ändå förödmjukad och nedstämd. Som ett slags terapi föreslog hans läkare Anders Blad honom att skriva en levnadsbeskrivning. Det blev bara några sidor, och den bild Bellman gav av sig själv andas en tillkämpad lättsamhet [3]:

"Som jag allmänt är känd på den moraliska som fysiska sidan, det vill säga till hjärtat, min vandel och min konstitution, så är jag en herre av mycken liten djupsinnighet, och frågar ej efter om solen går eller om jorden axlar sig."

Bellman förmådde tydligen inte reflektera över de mer disharmoniska sidorna av sitt väsen. Men det hindrade honom inte från att relatera sitt första rus [3]:

" 1759 ­ var jag första gången överlastad och plakat, sovande i min mors knän, sedan jag hos holländske ministern Martewill på Söder, i grannskapet av mina föräldrars hus tagit mig ett pontkaksrus."

Bellman var alltså 19 år. Ingen tidig debut med våra mått matt. Att ruset berörde starka emotionella behov kan man förstå av upplysningen att han somnade under sin mors ömma beskydd. Själv tillfogar han [3]:

"är det då underligt att hela min varelse, var minsta tanke, var andedräkt, opplivar min olyckeliga belägenhet att så innerligen hålla av fruntimmer."

En bacchanalisk diktare
Bellmans berättelse om sitt första rus ger oss bland annat en personlig bakgrund till den närhet och intimitet som ruset ofta skänker i hans diktning. Med hjälp av ruset kan den vuxne föras tillbaka till barndomens trygghet. Bellman exempliflerar detta i en bacchanalisk vaggvisa sannolikt skriven vid mitten av 1760-talet [4]:

Tyst broder, Bacchus har somnat,
            Det må han få
Hans kropp af winet har domnat
            låt waggan gå:
      Så sofwe lull, så vyssie lull
        så sofve lull, lulla, lulla
        Tills glasen åter bli fulla!
I Fredmans epistlar är krögarmadammerna ofta moderssubstitut, hos vilka Fredman söker tröst när han befinner sig i sitt yttersta betryck. Vi har Mor Maja som i epistel nr 79 styrker Fredman på hans sista resa mot dödsriket. Vi har också en mer livsbejakande sida hos rusets förmåga att skapa närhet och intimitet i den promiskuitet som släpps lös i epistlarna.
    Ytterligare ett rustillfälle relateras i självbiografin. Det tilldrog sig strax efter det första. Bellman berättar hur han i kajutan på en båt lockades att dricka sig redlös på punsch.
    Man kan naturligtvis hävda att Bellman i sitt utkast till självbiografl beskriver två ganska oskyldiga rustillfällen, och att man av dessa inte kan dra slutsatsen att det rör sig om inledningen till en alkoholiseringsprocess. Men varför skulle Bellman överhuvud relatera dem om de var ovidkommande händelser utan relevans för hans fortsatta liv? Det faktum att han återkom till dem när han försökte blicka bakåt, visar att han tillmätte dem stor betydelse.
    När han på sitt lättsamma sätt försökte sammanfatta sitt liv, uppfattade han sig som en bacchanalisk diktare, för vilken det var lika naturligt att minnas sina första rusupplevelser som för en erotisk lyriker att minnas sin första kärlek.

Krog och nöjesliv
Inte bara biografiska och självbiografiska data ­ om än fragmentariska ­ knyter ruset i Bellmans författarskap till honom själv utan även hans diktnings sociala och historiska förutsättningar.
    Den litterära stil som Bellman utvecklade och förfinade i Fredmans epistlar, Fredmans sånger och Bacchi orden, för att nämna hans viktigaste verk, har sitt ursprung i traditionella dryckesvisor som eggat bordssällskap till gemensamma rus [5]. Bellmans poetiska utveckling är på så sätt grundad i en genre som är förknippad med ett kollektivt intag av alkohol. Därför är det naturligt att anta att han själv deltog i sådana övningar.
    Vi vet också att Bellman under 1760talet drogs in i ett hektiskt nöjes­ och krogliv och att de erfarenheter som han därvid gjorde gav stoff åt hans dikt, vilken mot slutet av decenniet började anta sin mogna form [2]. Dikt och rus är alltså redan från början invävda i varandra.
    Visserligen tillhörde Bellman inte de deklasserade individer som han skulle presentera i sina sånger, men de fanns i hans sociala närområde. I Bacchi orden förekommer ett persongalleri som hade anknytning till den ämbetsmannavärld som också var Bellmans. Han gjorde nämligen själv en inte helt spikrak karriär i frihetstidens överdimensionerade byråkrati. Merparten av personerna i Fredmans epistlar hade sina förlagor i det verkliga livet och var mantalsskrivna i de församlingar som Bellman själv tillhörde [6]·
    Krogen var många gånger en mötesplats för människor från skilda samhällsklasser [6], något som Bellman berättar om i Fredmans epistel nr 13. Förutom den vanliga kretsen av försupna trasproletärer och prostituerade samlas också finare folk i lokalen [7]:

Nu komma vagnar och chaisar och tråss,
Herrskaper stimma vid lycktor och blåss.
Bellmans och Fredmans värld
Jag vill således hävda att inte bara Bellmans mogna poesi har sitt ursprung i 1760-talets nöjes- och krogliv utan också den alkoholism vars slutstadium vi konfronterades med i von Saltzas hågkomst och Sergels teckningar. Den utveckling som Bellmans poesi genomgick från ganska stereotypa dryckesvisor till epistlarnas dramatiska och visuella form, med deras inlevelse i mänsklig passion, visar vilken rik men också problematisk inspirationskälla alkoholens kraftfält var för honom.
    Några rader ur ett brev som Bellman skrev till en vän visar på likheterna mellan Bellmans privata liv och det amoraliska liv som Fredman och hans kamrater lever. Brevet är skrivet 1777 inför Bellmans instundande bröllop med den 17 år yngre Lovisa Grönlund, vilket gav honom anledning att se tillbaka på hans och vännens gemensamma ungkarlstid [8]:

"Farväl, och tack för hwar dag i den stora werlden, för alla hurtiga ungkarls nöijen, för hwart Bakanaliskt tumult bland blixtrande glas och surrande Bouteljer, tack för hwar knuff i hyrwagnar kurslädor och flere slags åkedon, mycken tacksäijelse för godt sällskap hos den delen af det täcka könet som trippar trappa opp och ner med hoglanswin och plåtsedlar under hiertklappning för fader Trähand och Benedictius."

Brevet är hållet i en raljant ton, men läser man det ordagrant framkommer det att Bellman och hans vän både supit tillsammans och haft kontakt med prostituerade. Vi får dessutom en passant en upplysning om hur förtryckta de prostituerade var. Fader Trähand var en polis, en palt, för att använda ett uttryck som ofta förekommer i Bellmans texter. Han var ökänd för sin brutala framfart mot gatflickorna. Benedictius drev en rörelse som sanktionerades av samhället, och i vilken för lösdriveri dömda kvinnor sattes i hårt arbete [8].

Berusningens karaktär
Flera av de russituationer som Bellman återger i sin poesi har en så speciell karaktär att man måste anta en självupplevd kärna. I en tid då de medicinska aspekterna på alkoholism ännu inte sammanfattats till ett sjukdomsbegrepp skildrar Bellman med stor inlevelse sådant som vi i den kliniska vardagen brukar förknippa med ett rent fysiskt beroende av alkohol.
    I Fredmans epistel nr 23 åskådliggörs abstinensens vegetativa obehag. Fredman har vaknat upp i rännstenen och försöker komma in på krogen för att få en återställare. Hans hyperirritabilitet, tremor och muskulära svaghet skildras [7]:

Känn mina händer magra och kalla
                Darra vidlarm och dån,
Se dem afvanmagt vid min sida falla,
                Liksom visna strån.
Återställaren ger dock en nästan momentan lindring:
Nu ska de styfva leder blifva smorda
                Smorda all ihop
I Fredmans epistel nr 24 beskrivs också övergången från abstinens till berusning. När väl ruset börjar verka, aktiverar det emellertid ett merbegär som ökar törsten i en ond russpiral som till slut bara döden kan ända [7]:
        Usla tider!
        Hvad det lider,
Mit Benrangelfaller ner,
Men min munn åt glaset ler.
        Supar flera!
        Ge mig mera,
             Mer .
    Bacchus, ingen ann,
    Skal mig balsamera
Som en stor namnkunniger man!
Denna ökande törst bidrar till att ge episteln dess ångestladdade och stigande intensitet. I Bacchi orden finns en besläktad monolog. Härolden Kempendahl berättar hur hans tilltagande berusning stör både tänkande och motorik. Tros detta frigör ruset en ökande törst som varken vilja eller förnuft behärskar [9]:
Nu är jag galn och full, besatt jag hufvu slänger.
Innom min hufvudskål sig plågoandar tränger.
Ju mera jag min gom vill läska sött och glatt,
Ju mera tänds mitt blod, ju mer blir jag besatt.
Dessa russkildringar har en sällsynt expressivitet. De är autentiska beskrivningar av alkoholism vars kliniska åskådlighet ger oss skäl att anta att Bellman beskriver något som berörde honom djupt. Det är av ett visst intresse att dessa texter hänför sig till samma period av Bellmans liv, åren mellan 1767 och 1772, då 50 av epistlarna och merparten av Bacchi orden skrevs. De tillkom under Bellmans ungkarlstid innan ett visst mått av social stabilitet inträtt i hans tillvaro.

Bellmans förborgerligande
Fredmans epistlar skrevs mellan 1768 och 1790 [10]. Deras tillkomsthistoria sammanfaller således med en stor del av Bellmans skapande liv. Därför kan det vara av intresse att försöka följa hur rusets ställning förändras i epistlarna. Som utgångspunkt för en sådan översikt skall jag ta en klassisk studie av Anton Blanck, Bellman vid skiljovägen [11].
    Enligt Blanck går det en skiljelinje mellan de epistlar som skrevs före 1772 och dem som skrevs senare. I de tidigare epistlarna flnns en realism som ibland närmar sig det grovkorniga. Miljön är oftast krogen. Promiskuiteten och supandet utbreder sig utan finess. Tempot ar uppdrivet. Livsbejakelse och dödsångest kontrasterar mot varandra i tvära stämningskast som i de tidigare nämnda epistlarna 23 och 24. Det bacchanaliska inslaget är mer markant. Man märker hur släktskapet med den banala dryckesvisan slår igenom i ideliga uppmaningar att dricka.
    Efter 1772 får epistlarna en nästan borgerligt familjär ton. Umgängesstilen har kultiverats. Fredman och hans kamrater uppträder nästan höviskt mot varandra. Ulla Winblad har förvandlats från gatflicka till sirlig herdinna. Supandet, tumultet och den orgiastiska njutningsutlevelsen träder så småningom i bakgrunden för en skir pastoral idyll.
    Blanck sätter denna förändring av motiv och stil i samband med historiska skeenden ­ Gustav III:s statsvälvning 1772 och Bellmans allt större integrering i det gustavianska samhällets borgerliga skikt.
    I detta sammanhang kan man peka på att Bellman med tiden blev mer etablerad. Han gifte sig. Hans skaldekonst blev accepterad. Han fick ett årligt understöd av kungen. Han fick en sinekur vid nummerlotteriet och kunde stoltsera med titeln kunglig hovsekreterare. Bildligt kom han att lämna krogen bakom sig för den borgerliga salongen.

Bellmans främlingskap
Vi kan emellertid, enligt min mening, inte stanna vid denna tolkning av sambandet mellan Bellmans poetiska utveckling och sociala karriär, utan vi måste tränga djupare in i Bellmans förhållande till verkligheten och det samhälle han levde i för att förstå dess dubbelbottnade karaktär. Med tanke på den bild vi tidigare fått av Bellman under hans sista år, måste vi fråga oss om inte hans anpassning till det gustavianska samhället var ganska skenbar. Det fanns hos honom en annan och mer problematisk sida: ett socialt främlingskap och partitagande för fattiga och utslagna som genomsyrar Fredmansdikten och ger den dess varma patos [12].
    Att ruset och den orgiastiska njutningsutlevelsen i de senare epistlarna fått ge vika för större förfining och mer romantiska känslostämningar kan, paradoxalt nog, också ses som ett uttryck för att hans främlingskap fördjupades och till slut kom att gälla livet i sin helhet.
    Kurt Johanneson har framhållit att det sker en distansering av Fredmans roll i de senare epistlarna. Från att ha varit i händelsernas mitt som en medagerande i de scener som målas upp blir Fredman allt mer en betraktare [13]. Avståndet till skeendet, till själva livet ökar.

Herdeidyllen är dödens förgård
Idyllen blir aldrig fullständig utan trasas sönder av elegiska övertoner och föraningen om ett slutgiltigt avsked. Vi kan se på en av de allra sist skrivna epistlarna, nr 82 (Hvila vid denna källa). Den börjar med världslitteraturens kanske trevligaste picknick som dukas upp i ett herdelandskap. Gom, ögon och öron ­ alla får de sitt av fröjd. Men episteln slutar i en mörkare stämning. Med mytologiska symboler frammanar Bellman känslan av dödens närhet. Ödesgudinnan har redan klippt av en knapp på Fredmans rock att användas som färjepenning till Charon, vilken väntar på att föra Fredman över till dödsriket [7]:

        Fredman ser i minuten
Sig til Naturens skuld förbruten,
        Clotho ren ur Surtouten
Afklipt en knapp vid Charons bud.
            Kom hjertats Gud!
            At Fröjas ätt belöna
            Med Bacchi skrud.
            Ändtlig i detta gröna,
        Stod Ulla sista gången Brud.
            Den sista gången Brud.
Bellmans sociala ställning blev med tiden allt mer komplicerad. Ytligt sett blev han, som tidigare framhållits, mer accepterad, men han råkade också i ett beroendeförhållande till de borgerliga kretsar i vilka han umgicks. Det var dessa han roade med sina visor och upptåg. Men det var också från dessa kretsar som han fick hjälp med lån så att han gång på gång kunde skjuta den hotande utmätningen framför sig. Hans ekonomi försämrades samtidigt som han hade en familj att försörja och en social ställning att bevara.
    Hur utsatt Bellman och hans familj var framgår av följande uppgifter. Mellan 1786 och 1788 flyttade familjen sex gånger från den ena tillfälliga bostaden till den andra i en ständig oro för att hemmet skulle försättas i kvarstad. Bostäderna försämrades successivt under hans sista år [14].
    Herdeidyllen i Bellmans senare diktning, liksom hans förmenta förborgerligande, måste ses mot denna bakgrund. Hetsad av oro för en hotande katastrof som han var, så representerade idyllen en verklighetsflykt, besläktad med den som ruset gav. En verklighetsflykt som dock inte kunde floras längre än till den gräns som döden sätter. Därför är förgänglighetskänslan så mycket mer överväldigande i de senare epistlarna.

Missbruksprocessen
Att ruset inte längre är lika framträdande i de senare epistlarna kan förklaras av dess förändrade ställning i en missbruksprocess. I början omfattas ruset ofta av positiva och orgiastiska känslor. Det är under detta skede som drogen, i detta fall alkohol, lockar och förför. Det är då som alkoholismen grundläggs.
    De tidigare epistlarna speglar en sådan fas i en missbruksutveckling. Så småningom inträder ett slags jämvikt. Ruset blir till en ständigt upprepad trivialitet och förlorar sin fräschör. Det är därför som Bellmans tidigare, närmast monomana upptagenhet med bacchanaliska temata minskar. Helt försvinner de dock inte ur motivkretsen. I mer privata skaldestycken adresserade till vänner återkommer välkända dryckesmotiv, och i en sent skriven epistel, nr 81, förmedlar Fredman den universella kraften i människans behov av rus. Han avslutar parentationen över grälmakar Löfbergs döda hustru med orden [7]:

    Hvem skall nu Flaskan befalla.
Torstig var hon och uttorstig är jag,
            Vi ä torstiga alla.

Med tiden brukar också ett alkoholmissbruk leda till ett kroppsligt och psykiskt förfall; något som von Saltzas hågkomst och Sergels teckningar låter oss ana konturerna av, så långt som det kom att fortskrida för Bellmans del. Förfallet kom dock aldrig att förstöra hans konstnärskap utan gav näring åt hans dikt, fördjupade den och gav den en verklighetsanknytning som till slut sprängde ramen för de genrer från vilka den utgick.

Bellmans självförakt
Mot slutet av sitt liv tycks Bellman ha tillägnat sig en blandning av galghumor, egocentricitet och självförakt. Åtminstone är det detta som kommer till uttryck i de fantasier om sitt förestående liktåg som han adresserade till en väninna 1793. Det skulle vara en bacchanalisk procession, i vilken de närmaste vännerna skulle ha sina bestämda platser. Själv skulle han föras »bort med ohyran», buren av »fyra Backi commendeurer med kistan opp och nervänd». Det makabra upptåget var tänkt att vara »en Sinnebild af Mensklighetens bortgång från krogen till grafven» [15].
    Det är en fantasi som väl överensstämmer med hur en alkoholist pendlar mellan att göra sig själv till medelpunkten och att inse vilken börda han är för sin omgivning. Här speglas Bellmans splittrade och ambivalenta förhållande till livet och ruset.
    Bellman avled 55 år gammal i lungsot. En diagnos som På hans tid användes för många sjukdomar, varav lungtuberkulos var den vanligaste. Döden räddade honom från att beträda förfallets väg i fortsättningen. Han slapp passera genom porten till Fredmans värld.

 

Litteratur

  1. Byström O. Bellman i närbild. I: Kring Bellman. Stockholm: Wahlström & VVidstrand, 1982.
  2. Austin PB. Carl Michael Bellman. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1979.
  3. Bellman CM. Levernesbeskrivning. Bokvännernas årsbok 1978.
  4. Bellman CM. Bacchanaliska qwäden. Carl Michael Bellmans skrifter utgivna av Bellmanssällskapet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1925.
  5. Nordstrand B. Bellman och Bacchus. Genrestudier i Bellmans tidiga dryckesvisor och ordenskapitel samt Fredmans epistlar. Lund: CWK Gleerups bokförlag, 1973.
  6. Lundberg GW. Bellmansfigurer. Kulturhistoriska tidsbilder och personhistoriska anteckningar till Fredmansdikten. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1927.
  7. Bellman CM. Fredmans epistlar. Carl Michael Bellmans skrifter utgivna av Bellmanssällskapel. Stockholm: Albert Bon niers förlag, 1927.
  8. Ekholm R. Bellmandokument. Bellmanstudier utgivna av Bellmanssällskapet 1934; 6:89-105.
  9. Bellman CM. Bacchi orden. Carl Michael Bellmans skrifter utgivna av Bellmanssällskapet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1932.
  10. Byström O. Kring Fredmans epistlar. Deras tillkornst och utgivning. Stockholm: Albert Bonniers boktryckeri, 1945.
  11. Blanck A. Bellman vid skiljovägen och andra studier. Stockholm: Hugo Gebers föriag, 1941.
  12. Kjellen A. Bellman som bohem och parodiker. Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1971.
  13. Johannesson K. Bellman och ceremonierna. I: Tio forskare om Bellman. Föredrag vid vitterhetsakademiens symposium 15-17 september 1976. Stockholm: Almkvist & Wiksell International, 1977.
  14. Nyström M. Citrinchen & porträtt som tillhört Carl Michael Bellman. Stockholm: eget forlag, 1990.
  15. Bellman CM. Dikter till enskilda. IV, 1790-1793. Carl Michael Bellmans skrifter utgivna av Bellmanssällskapet. Stockholm: Albert Bonniers förlag. 1964.

     
    LÄKARTIDNINGEN · VOLYM 87 · NR 51­52 · 1990